krigszonen.se

Spelar ingen roll vad ni säger nu, men VARJE gång jag tar smärtstillande så ekar denna fras i mitt huvud: ”man är en mes om man tar smärtstillande – man ska stå ut”. En så himla dum och idiotisk mening som min mentor sa till mig inför hela klassen när jag gick på gymnasiet. 

Jag blev så chockad av att höra det. Det kom så plötsligt. Det kunde bara inte vara sant det hen sa. Så elak kan man bara inte vara? Sen blev jag arg. Gnisslade tänder av ilska. Men det enda jag kom på att säga var ett förtvivlat ”men jag tar inte medicin längre!!” i ett desperat försök att inte verka som en mes. 

Men det spelade ingen roll. Jag var ändå en mes. För vet ni vad hen svarade mig då? Jo, hen säger ”men du har ju tagit, eller hur?” och jag kunde inte komma på något att säga, något för att försvara mig. Hen hade rätt. Jag hade tagit smärtstillande tidigare. Jag kände mig verkligen som en mes då. En mes som inte kunde säga ifrån för rädslan att betygen skulle straffas var större. Jag kände mig som en mes för att jag sågs som en mes i hens ögon och säkert många andras. Jag kände mig som en mes för att jag brydde mig.

Mitt djärvaste försvar förblev tystnad. Liksom resten av klassen. 

Lektionen fortsatte efter den korta pausen. Så här i efterhand tänker jag på hur det här kunde vara så viktigt att säga att hen avbryter hela lektionen? För att enbart hänga ut mig och säga till mig att jag är en mes. Det var inte bara av okunskap. Det var riktat för att vara elak. 

Men inombords tänkte jag att det var hen som var en mes. En mes som sa så där. En mes som förmodligen inte upplevt så stark smärta att det inte spelar någon roll hur ”ocoolt” det är att ta medicin. För när det verkligen gör ont, då tar man medicin. Oavsett hur mesigt man tycker att det är. Jag skulle vilja se hen en timme i mina smärtor och se om hen skulle klara det utan att be om painkillers. Jag skulle så gärna vilja se på. Säga exakt samma sak som hen sa till mig. Jag vill att hen ska se hur mycket mer smärta hen orsakade mig genom att säga så där. Jag låter säkert hämndgalen, men jag blir så arg! 

Jag bryr mig egentligen inte om det här längre. Försöker i alla fall att inte bry mig. Men varje gång jag står med medicinburken i handen så tänker jag på det. Kommer inte ifrån det. Det bara är så. Liksom jag varje gång åker buss tänker på den gången jag vinkar hejdå till mina klasskompisar på deras studieresa jag aldrig fick följa med på... Det kändes verkligen som om någon vred om kniven de redan stuckit mig med.