Det är segersmärta!
Förra året på valborg tog jag bort mina 28 stygn efter den stora öppna operationen i vänster knä. Vilken kontras mot för hur det är idag. Ville egentligen bara nämna det, något positivt.
Jag testade att försöka pressa foten mot rumpan i morse. Jag är sååå retsamt nära nu alltså!! Det fattas bara någon centimeter för att kunna böja knä helt. Det gör fruktansvärt ont att försöka och jag har hela ansiktet förvridet i smärta. Men det är inte farlig smärta, det är ”bra” smärta som kan göra att jag får tillbaka ännu mer rörlighet. Fortsätter jag öva så borde det gå. Det är inte en omöjlighet. Det är inte tvärstumt (alltså inte hopväxt), det finns ”spelrum” att fortsätta pressa. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna sitta på knä eller huk, men rörligheten kan vara bra att ha. Tänk att jag förra året inte ens kunde böja benet i 90 grader (alltså inte ens sitta normalt på en stol), och nu kan jag nästan böja maximalt. Otroligt.
Jag vet inte hur länge jag inte kunnat sätta foten mot rumpan. Minst ett år. Artrosfibrosen har varit känt i mitt knä över ett år i alla fall. Men innan fanns ju den envisa inflammationen i knä som också hindrade mig. Jag skulle gissa att jag senast kunde nudda hälen mot rumpan var runt november 2012! Tänk den dagen (jag vågar till och med hoppas på det) jag faktiskt fixar det...!!