Att göra hjältedåd

Jag kämpar på hårt, det ska ni veta! Det finns ju inget annat sätt att kämpa på. Eller? En fråga jag ställt mig själv är om jag måste göra bragdprestationer för att räknas som ”någon”. Som en person och inte en ynklig sjukling som inte klarar någonting. Måste jag hela tiden överprestera för att övervisa vad jag klarar och för att räknas med?

Jag blir ärligt talat lite arg (och lite avundsjuk ska erkännas) på de som sitter i rullstol eller förlorat armar och ben men ändå tävlingssimmar eller gör andra (vad det ser ut som i friskas ögon) ”det omöjliga” och klassas som ”hjältar”. Att dem sjuka/skadade klarar av att göra mer än vad en ”normal frisk” skulle klara. Jag blir arg och funderar på om jag också måste prestera så bra, så mycket och så extremt för att jag också ska räknas som någon. Måste jag kunna överprestera en frisk? Vem är jag om jag inte gör ”det omöjliga”? Vad är jag om jag inte är en hjälte? Bara en sjuk klen tjej? Finns det inget mellanläge? Jag får känslan att jag är sämre värd och att man ser ner på (tycker synd om) mig om jag också inte gör något mirakulöst stort. Vad ställer inte det för krav på en? Jag tror folk missat att det är en stor prestation att bara ta sig upp ur sängen på morgonen. Men hyllas vi för det? Måste man utmana sig själv så där för att bli sedd? För att bli hörd? För att bli kallad hjälte? I så fall vet jag inte om jag vill vara en hjälte som ni kallar mig för. Inte just nu i alla fall. Nu orkar jag bara kämpa för att klara mig genom dagen. Knappt det. 

När får man höra talas om de som trots urusla odds ändå klarar av att kliva upp på morgonen och ändå fixar skolan eller de som kanske inte alls tar sig upp men lyckas plöja igenom 8 filmer på raken? Är inte det prestationer värt att hyllas för? Kan man inte bara få vara? En frisk förväntar man sig inte ska slå Bolt i löpning precis. Det är okej om de lever "vanligt". Men inte för en sjuk, inte om man ska ses som något annat än som en sjuk person. Hänger ni med i det jag försöker säga? Jag förväntar mig inte att alla ska hålla med. Men jag vet att några av er känner igen sig i det här. 

Som ni märker försöker jag vara min egen psykolog och diskutera med mig själv. Man brukar få bäst svar då. Fast ibland grottar man gärna in sig på saker förstås...som nu.

• Kategori: Kampen • Taggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Reumatism, bragdprestation, hjälte, krigarmentalitet, kämpa, sjukdomar; • Kommentarer (3)

Kommentarer:

1 Nilla:

Känner verkligen igen mig i det di skriver. Det gick en program på Svt för rätt länge sedan där flera personer med olika handikapp gav sig ut på en tuff resa men många hinder på vägen och när jag såg det blev jag också avundsjuk. Tänk att de kan göra så svåra och spännande saker och här ligger jag och orkar knappt ta mig ut ur huset. Kram

Svar: Jag såg något avsnitt på "mot alla odds" om det var det du menade. Jag fick höra att jag också platsade där. Men hur många får chansen att uppleva något sådant? Det sker inte automatiskt för att man är sjuk. Och måste man göra något sådant för att bli sedd som en person? Jag tror du och jag Nilla får vara våra egna hjältar. :) Kram
Camilla Blomberg

2 Nilla:

Ja, så hette det ju. Var som bortblåst när jag skrev förut. Tycker redan vi är våra egna hjältar <3

3 David:

Hej Camilla. Det var länge sedan. tror du kanske.

Jag vill börja med att påpeka det enkla faktum att du icke är någon klenis. Klenisar ger upp. Du verkar vara född utan den funktionen. Mr Bolt framstår faktiskt som en liten fjolla i skuggan av dig. Nu, så. Kan vi fortsätta!

Jag har faktiskt engagerat mig i din blogg mer än jag brukar göra i de stora svenska tidningarna. Din historia inspirerar mer än du tror. Det som skiljer dig från så många andra är att du väljer att se dina odds i vitögat, göra en vettig bedömning av läget för att sedan... Ja? Ge motgångarna fingret och lufsa vidare? Du kanske inte syns i de stora tidningarna (i alla fall inte idag, vad jag har noterat). Men, du borde. Låt oss inte heller glömma att det inte är hur många läsare man har som räknas, utan hur dessa påverkas. Fortsätt beröra och ge den vardagliga individen en örfil eller två emellanåt. Det kan vi gott behöva.

Människan är korkad. Eller, ja... I alla fall inte ett särskilt empatiskt väsen. Vi behöver hjälp för att kunna hjälpa och ännu mer hjälp för att förstå. Någon måste visa vägen. Annars hinner vi slå knut på varandra innan vi närmar oss mål. Samarbete? Empati? Skulle det behöva vara så svårt? Med dig i spetsen framstår det i alla fall som enkelt. Läxa upp oss. Utan sådana som dig vore vi förlorade. Sluta aldrig med det du gör. Det gör skillnad. Varje dag.

Svar: Hej David, så otroligt kul att höra från dig igen!! :)
Jag blir så glad för din kommentar och det ska erkännas att jag satt och skrattade högt för mig själv. Tack för uppmuntran. Det känns mycket bättre nu.

Kul att du granskat bloggen så noga och skriver så fint om den, och om mig. Det uppskattas. Jag kan tycka att jag varit med i tidningarna en hel del ändå den senaste tiden. Men kanske inte på det sättet du syftade på. Jag fick erbjudandet någon gång före nyår att vara med i tidningen om mig och bloggen. Men sen upptäckte man att jag hade varit med så mycket den senaste tiden (fast reportage om annat) att det fick vänta ett tag. Men det kanske dyker upp mer något inom en snar framtid. :)

Och du har helt rätt. Det spelar ingen roll hur många som kikar in, utan vilka som kikar in. Jättekul om jag på något sätt kan inspirera och hjälpa någon ”där ute”.

Tack för att du påminner mig om vad om är viktigt.

Tusen tack David!
Camilla Blomberg

Kommentera här: