Det är segersmärta!

Förra året på valborg tog jag bort mina 28 stygn efter den stora öppna operationen i vänster knä. Vilken kontras mot för hur det är idag. Ville egentligen bara nämna det, något positivt. 

Jag testade att försöka pressa foten mot rumpan i morse. Jag är sååå retsamt nära nu alltså!! Det fattas bara någon centimeter för att kunna böja knä helt. Det gör fruktansvärt ont att försöka och jag har hela ansiktet förvridet i smärta. Men det är inte farlig smärta, det är ”bra” smärta som kan göra att jag får tillbaka ännu mer rörlighet. Fortsätter jag öva så borde det gå. Det är inte en omöjlighet. Det är inte tvärstumt (alltså inte hopväxt), det finns ”spelrum” att fortsätta pressa. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna sitta på knä eller huk, men rörligheten kan vara bra att ha. Tänk att jag förra året inte ens kunde böja benet i 90 grader (alltså inte ens sitta normalt på en stol), och nu kan jag nästan böja maximalt. Otroligt.

Jag vet inte hur länge jag inte kunnat sätta foten mot rumpan. Minst ett år. Artrosfibrosen har varit känt i mitt knä över ett år i alla fall. Men innan fanns ju den envisa inflammationen i knä som också hindrade mig. Jag skulle gissa att jag senast kunde nudda hälen mot rumpan var runt november 2012! Tänk den dagen (jag vågar till och med hoppas på det) jag faktiskt fixar det...!! 

• Kategori: KampenTaggar: 28 stygn, Knä, Träning, artrosfibros, knä inflammation, operation, rörelse, öppen knä operation; • Kommentarer (0)

Ansträngningsfeber

En del vaknar upp trötta på morgonen. Jag vaknar upp död. Så var det idag. Jag vet inte vad jag fick kraften ifrån att kliva upp och äta frukost och ta mig till skolan när det inte ens var en obligatorisk träff. Men jag körde på automatik. Jag ville dit. 

Sen kom febern som en våg som vällde över mig. Att gå i skolan två heldagar i rad funkade bara inte den här gången. Det blir för mycket. Jag känner att kroppen får storstryk av de mindre (men många) inflammationerna som finns. Jag är både tröttare än tröttast och har ondare än vanligt. 

Så jag åkte hem från skolan idag. Ett av mina "förnuftiga" beslut. Jag är egentligen den som aldrig åker hem. Man ska bara stå ut. Har man klarat att ta sig upp ur sängen så klarar man allt annat. Men jag var väl duktig som lyssnade på kroppen och insåg att det inte skulle vara värt det, att stanna kvar. Jag tog mig hem men jag minns knappt hur jag orkade eller hur jag gjorde. Jag antar att jag satte den ena foten efter den andra på väg till bussen. Men att jag "vågade" gå? Varför tog jag inte taxin? Jag hade lika gärna kunnat hamnat i en hög på backen längs promenaden så klen som jag kände mig. Jag antar att man inte tänker speciellt klart i en sådan situation. 

Så fort jag tvingat i mig lite lunch hemma satte jag på mig mjukiskläderna, bäddade ner mig i sängen bland två duntäcken och vred upp värmedynan på max. Jag frös i alla fall. Så jag virade in mig mer likt en jättekokong. Låg så i två timmar. Lyckades somna en timme. Sen vaknade jag upp helröd och blank i ansiktet och energi som överflödat till svett.

Nu mår jag i alla fall lite mindre sämst. 

• Kategori: Kampen, Studier; • Taggar: ansträngning, feber, ont, skolan, sova middag, svett, trött, värme; • Kommentarer (2)

Att göra hjältedåd

Jag kämpar på hårt, det ska ni veta! Det finns ju inget annat sätt att kämpa på. Eller? En fråga jag ställt mig själv är om jag måste göra bragdprestationer för att räknas som ”någon”. Som en person och inte en ynklig sjukling som inte klarar någonting. Måste jag hela tiden överprestera för att övervisa vad jag klarar och för att räknas med?

Jag blir ärligt talat lite arg (och lite avundsjuk ska erkännas) på de som sitter i rullstol eller förlorat armar och ben men ändå tävlingssimmar eller gör andra (vad det ser ut som i friskas ögon) ”det omöjliga” och klassas som ”hjältar”. Att dem sjuka/skadade klarar av att göra mer än vad en ”normal frisk” skulle klara. Jag blir arg och funderar på om jag också måste prestera så bra, så mycket och så extremt för att jag också ska räknas som någon. Måste jag kunna överprestera en frisk? Vem är jag om jag inte gör ”det omöjliga”? Vad är jag om jag inte är en hjälte? Bara en sjuk klen tjej? Finns det inget mellanläge? Jag får känslan att jag är sämre värd och att man ser ner på (tycker synd om) mig om jag också inte gör något mirakulöst stort. Vad ställer inte det för krav på en? Jag tror folk missat att det är en stor prestation att bara ta sig upp ur sängen på morgonen. Men hyllas vi för det? Måste man utmana sig själv så där för att bli sedd? För att bli hörd? För att bli kallad hjälte? I så fall vet jag inte om jag vill vara en hjälte som ni kallar mig för. Inte just nu i alla fall. Nu orkar jag bara kämpa för att klara mig genom dagen. Knappt det. 

När får man höra talas om de som trots urusla odds ändå klarar av att kliva upp på morgonen och ändå fixar skolan eller de som kanske inte alls tar sig upp men lyckas plöja igenom 8 filmer på raken? Är inte det prestationer värt att hyllas för? Kan man inte bara få vara? En frisk förväntar man sig inte ska slå Bolt i löpning precis. Det är okej om de lever "vanligt". Men inte för en sjuk, inte om man ska ses som något annat än som en sjuk person. Hänger ni med i det jag försöker säga? Jag förväntar mig inte att alla ska hålla med. Men jag vet att några av er känner igen sig i det här. 

Som ni märker försöker jag vara min egen psykolog och diskutera med mig själv. Man brukar få bäst svar då. Fast ibland grottar man gärna in sig på saker förstås...som nu.

• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Reumatism, bragdprestation, hjälte, krigarmentalitet, kämpa, sjukdomar; • Kommentarer (3)