Öppen käkledsoperation – en helg på sjukhuset

Käkkirurgen gjorde en öppen käkledsopereration på mig i högra käkleden, på Gävle sjukhus fredag den 4:e oktober. Operationen gick bra, men skadorna (förslitningarna efter inflammationerna) efter sjukdomarna var större än man först trott - det hade spridit sig till mer än bara leden. Det sitter nästan överallt. Jag fick sova kvar över helgen med morfin och antibiotikadropp. Jag åkte hem söndag den 6: e oktober. JÄTTETACK alla ni i min lilla armé som hört av sig – ni anar inte hur mycket ni betyder för mig!!!! Efter ett samtal med min Krigscoach ikväll känner jag mig som värsta superhjälten! Jag ska bli bra nu!! 


7:15 fick jag min säng på kirurgslussen. Jag utrustade mig med en vit skjorta och strumpor som räckte upp över knäna (i alla fall ena strumpan;). Byxorna var på tok för stora så jag fick ett par mindre av en nisse som bara skrattade åt min nya krigslook. Men de höll alla med om att min frisyr skulle skrämma skiten ur motståndarna! Nissen gav mig en present också. Ett armband med mitt namn på. 


Innan det var min tur att rullan ner till startlinjen fick jag svälja tre Alvedon med en mycket begränsad mängd vatten. Men det gick bra. Det kittlades lite skönt i magen att ligga i sängen och åka hiss ner till operation. Nere bland operationssalarna kom en blåklädd nisse och hämtade mig. Jag fick själv lägga mig på operationsbordet medan ett par andra nissar kopplade fast mig i alla dessa övervakningsmaskiner som finns. Efter andra försöket så satt kanylen på plats. Jag fick ligga med huvudet på sidan (därför jag har ont i nacken nu...). Jag kände mig som solen i vintergatan igen. Allt kretsade kring mig. Jag fick ännu en present. Det var min käkkirurg som kom för att sätta tatueringskrysset som ska markera vart skatten ligger så att han vet vart han ska ”gräva”. Alla nissar tyckte det var ganska uppenbart vilken sida som skulle opereras med tanke på min krigslook. Men jag fick ett kryss ändå! Klockan var nästan nio när en nisse satte sovmedicin-sprutan i kanylen och bad mig tänka på något trevligt. Jag började räkna. Jag hann till 24 innan jag somna in... 

Blek och svullen efter operation... 
 
Nissarna berättade för mig om allt som hände efter operationen. Själv minns jag knappt nånting! Opertionen tog ungefär 1-2 timmar. Jag hamnade på UVA efteråt. Jag förstod att jag låg på uppvaket eftersom jag kände igen min käkkirurgs röst. Men jag hade ännu inte öppnat ögonen. Jag kunde inte. Käkkirurgen ropade på mig och försökte ruska lite försiktigt på mig. Men jag reagerade inte. Jag kommer ihåg så här i efterhand (då trodde jag att jag drömde) att han höll mig i handen och berätta att själva operationen gått bra (men nu efteråt vet ni också att käkleden var trasigare än väntat). Men sen måste jag ha somnat om djupt igen. Sjuksköterskorna tyckte jag sov alldeles för länge på UVA. En av nissarna ropa på mig och försökte försiktigt ”ruska liv i mig”. Jag hörde att hon pratade med mig tillslut. Men jag fick inte upp ögonen, kunde inte prata och det enda jag kunde göra var att röra lite på fingrarna för att tala om att jag hade hört henne. Nissen berätta då att jag drabbats av något som hette ”narkos-nånting?”. Jag minns inte namnet på varför jag inte vakna, men det innebar att narkosen satt kvar i kroppen lite för länge, att jag fortfarande var lite sövd kan man säga. Det var beräknat att jag skulle vakna vid klockan 11-12. Jag fick upp ögonen först vid klockan två! 
 
 
Eftersom man inte hade satt urinkateter den här gången (jag skulle ju kunna gå på toa själv eftersom det bara var käkleden och inget ben den här gången) blev man orolig för urinblåsan eftersom jag inte gått på toa på jättelänge och fått flera deciliter näring via dropp. Jag hade ju bara legat och sovit i flera timmar. Man gjorde ett ultraljud på urinblåsan och då såg man att jag låg på 338 ml. Vid 400 ml gick gränsen för om jag skulle behöva tömmas med en kateter. För då är urinblåsan full. Men man lät det vara ett tag till, gränsen var inte nådd riktigt än. Kanske skulle jag hinna vakna innan man skulle behöva ingripa. Man kunde inte väcka mig för att be mig gå på toa heller, för jag sov för djupt. Man tog ett blodsockervärde genom ett stick i fingret. Men jag minns inte det här, jag var fortfarande inte vid medvetande när allt det här hände…
 
Min stackars mage ömmade/kliade efter alla sprutor... 
 
Att tiden bara gick och jag bara låg där och sov gjorde sjuksköterskorna oroliga. De klappade mina armar och ropade på mig. Ibland reagerade jag korta stunder. Jag vaknade tillslut (drygt 2h senare) och försökte mumla fram något som skulle få dem att förstå att jag hade ont. Min signal kom fram. Jag fick morfin och där somna jag om igen. Man gjorde ett nytt ultraljud, men den här gången var jag medveten om vad de höll på med. Men jag blunda fortfarande. Jag hade över 600 ml i urinblåsan! Nu var jag tvungen att vakna och gå på toa eller låta dem tömma mig med en kateter. Urinblåsan var överfull och det är inte bra. Jag förstod inte varför det var så bråttom. Jag behövde inte gå på toa, tyckte jag. Jag ville bara sova vidare. Men jag gjorde som dem sa (jag ville inte ha kateter!) och försökte vakna. De hjälpte mig att sätta mig upp i sängen och koppla bort alla onödiga sladdar från bröstet och tog bort slangen i näsan. Jag började kunna öppna ögonen och vakna "på riktigt". Men jag fick inte gå på toa själv utifall jag skulle svimma. Jag var för "lång och gänglig" som dem sa. Jag hade för lågt blodtryck också. Jag var väldigt klen och yr. Jag hade inga krafter i kroppen. Jag halvsov bokstavligen. Men allt gick bra. Nästa gång man kollade urinblåsan med ultraljudet fick jag resultatet 0 ml. Skönt att slippa kateter!

 
Så här i efterhand var min största rädsla med operationen att vakna upp och frysa så där mycket att man hackar tänder, för det brukar jag göra efter narkos. Jag var rädd att det skulle göra för ont i käkleden då. Men jag frös inte lika mycket den här gången. Jag fick en gelévärme-grej på mig innan jag ens hann ”grymta” att något var fel. Men de var noga med att kolla tempen. Jag tror inte jag någonsin kom upp i en temp över 36 när jag var på sjukhuset. Jag var kall och frusen nästan hela tiden, men jag orkade/kunde inte ”hacka tänder”. Jag fick varma filtar och kläder för att inte frysa! 

Jag fick 8 morfinsprutor (fördelat i kanylen och magen) och 1 fragminspruta (mot blodpropp) i magen innan jag fick komma upp på kirurgavdelningen. Narkosnissarna sa hejdå till mig, men eftersom jag somnat av utmattning igen och inte kunde säga hejdå, försökte jag vinka med den handen jag kunde röra. Den andra handen med kanylerna på hade svullnat upp... Nissarna skrattade och sa att jag var så söt som var så trött. 
 
Uppe på avdelningen (jag minns inte ens när jag åkte i sjuksängen från UVA upp till kirurgen på våning 12!) frågade en sjuksköterskan mig hur ont jag hade på en skala från 1 till 10. Jag mumlade fram en 8. Jag hade inte fingrar så det räckte på den handen jag kunde röra för att visa. Men jag tror nissen förstod. Jag fick en till morfinspruta i kanylen och sen en i magen. Det kändes ändå som om jag fått världens käftsmäll av någon med ett knogjärn. Det var ju jag som skulle spöa sjukdomarna, och inte dem mig tänkte jag. Sjuksköterskan tyckte jag var jätteduktig som "kriga på". Men ni ska veta att jag sparade bara på 10:an… 


Jag fortsatte sova uppe på avdelningen. Hela tiden med handen under hakan för att avlasta käkleden. Jag fick träningsvärk i armen! Jag fick ligga ensam i fyrbäddssalen nummer 19 dem två första timmana. Jag fick flera liter med näringsdropp eftersom jag inte kunde äta något. Jag fick också antibiotika som pumpades in i mig för att minska infektionsrisken eftersom man öppnat upp så pass mycket. 


Mot kvällen kände jag mig mycket piggare och fick sörpla i mig saft (men jag var så svullen runt munnen att jag inte kunde greppa sugröret) och jordgubbskräm och fil med en liten plastsked. Den vanliga skeden gick inte in i munnen. Det tog över en halvtimme att äta hälften av krämen. Sen tog krafterna slut. Jag fick också besök av familjen en liten stund och jag försökte få fram små ord utan att röra på läpparna.

 
Efter den enorma kraftansträngningen fick jag ännu mer smärtlindring. Alvedon i dropp och flera morfinsprutor: både i magen och i kanylen. Det blev nog någon tablett jag lyckades peta in i munnen också (det var viktigt att jag kom igång med munnen att svälja osv igen). 
 
Efter operation, där kanyler och olika klistertejpar osv. suttit är jag numera blå och "sårad". 
 
Den första natten sov jag ingenting. Bara någon mikrosekund av utmattning. Men inte mer. Jag fick morfin direkt i kanylen för dem värsta smärttopparna och sen i magen för att få behålla effekten lite längre. Jag klarade mig som längst 2-3 timmar innan jag fick ny påfyllning. Jag blev väldigt yr och borta av morfinet. Jag fick alvedon i dropp men det hjälpte i bara några få minuter. Jag fick säkert 10 sprutor med morfin under natten tills jag somna helt utmattad tidigt på morgonen, från halv 6 till halv 7. 


Kan bara säga att jag mådde lika som jag såg ut nästan hela lördagen... kirurgiskt misshandlad! Bilden längst till höger var jag så svullen i sidan och runt munnen att jag inte fick ihop läpparna! 

Jag fick min "vanliga narkos-feber” den natten. Röd och svullen i ansiktet. Jag låg helt apatisk i sängen. Kunde inte grimasera av smärta fast jag kände för det. Jag fick torka bort saliv från munnen med papper när jag inte längre kunde stänga läpparna. Hade samtidigt ont i nacken eftersom jag legat så länge på operationsbordet med huvudet på sidan. Jag orkade knappt lyfta huvudet från kudden. Jag visste inte hur jag skulle ligga för att avlasta käkleden. Hur jag än satt eller låg så ”hängde” munnen. En sjuksköterska gav mig en kudde att lägga under hakan. Det hjälpte för stunden. Sen kom sjuksköterskan in med en isglass och jag log (lite snett haha!) bakom svullnaden för första gången. Den iskalla glassen dämpade smärtan.
 
Jag drack min lunch innan läkarbesöket på lördagen. Jag kunde inte stänga igen läpparna ordentligt så hälften av maten rann utanför. Jag fick sitta och torka mig runt munnen med papper för att svälja ner så mycket som möjligt. Det tog evigheter att tömma koppen. Jag hann nästan bli hungrig medan jag åt… Jag orkade egentligen inte äta. Men jag visste att jag var tvungen att försöka för att få krafter. Men jag var helt slut i kroppen den dagen. Klen, yr och orkeslös. Sjuksköterskan beställde sjuktransport åt mig. Jag skulle få en ledsagare som skulle köra mig i rullstolen ner och bort till käkkirurgen. Jag kunde omöjligt gå själv så svag som jag var i kroppen. Jag satte mig i stolen med hjälp av sjuksköterskorna som höll i mig. Jag satt helt apatisk under den långa resan genom dem tomma korridorerna (det var ju lördag kom jag på sen!). Minns att vi fick ta flera olika hissar för att ta oss fram till rätt byggnad och rätt våning. Jag började frysa för att det "blåste" när jag åkte så fort. 

 
Nissarna på käkkirurgin sa att jag var jätteduktig och tyckte min krigslook blev superbra! Jag ville visa ett leende men jag kunde inte. Orkade inte ens försöka. Jag satt likgiltig i stolen. Jag var bortdomnad i ansiktet, svullen och hade så ont att det dunkade i halva huvudet. Jag har skrivit det förut men skriver det igen: ungefär som om något tagit knytnäven med ett knogjärn och slagit till mig! 


Käkkirurgen såg att jag mådde väldigt dåligt men hjälpte mig upp ur rullstolen så att jag fick ligga i undersökningsstolen. Han tog bort det stora förbandet. Det såg jättefint ut under. Han förklarade sen hur operationen gått så tydligt han kunna för en halvt medvetslös patient som mig. Han hade sett, när man öppna upp så att man såg hela leden, att själva leden var trasig och sliten. Det var inte runt och fint, utan kantigt och hackigt med massa sammanväxningar. Men det hade han nu försökt slipa och jämna till. Det hade gått bra. Man hade funderat på att ta bort käkledsdisken om den också blivit svårt skadad. I mitt fall var den skadad, men han lät ändå den vara kvar så länge som möjligt. Det bästa är om den får sitta så länge den fyller en liten funktion. Disken behövs ju i leden som smörjning och minskar risken för skador (men som jag redan fått). Men min trasiga disk kanske bara håller 3-4år till och då behövs en ny operation… Man var förberedd på att leden skulle vara trasig - det var ju därför man opererade. Det har också alla röntgenbilder redan avslöjat. Men man visste inte att den var SÅ HÄR skadad! När han väl öppnade leden kunde han se ”på riktigt” hur skadat allt var. Inte bara själva leden, utan det hade spridit sig i käken. Det beskedet kom som en chock. Eller i alla fall efteråt. Just då låg jag helt apatisk. Inflammationerna har alltså förstört längre ner i leden på ett ställe där man inte kan komma åt att ”laga”. Den skadan som blivit är förstörd och går inte att åtgärda. Men käkkirurgen tror att jag kommer bli ”bra” ändå. Det är ju positivt besked. Man har verkligen fixat allt man kunnat i leden nu! På den högra sidan, jag vill inte ens tänka på den vänstra. 

Käkkirurgen gav order om en till antibiotikakur innan kvällen. Han lovade att det skulle vända snart. Han förstod så klart att det inte spelade någon roll att höra det, när jag just då mådde som jag såg ut (som skit). Men det kändes samtidigt bra att det jättesnart skulle vända och bli bättre. Det kunde vända på bara några timmar. Det gällde att hänga i och stå ut. Jag skulle få åka hem imorgon söndag om jag fick chans att sova och om smärtan blivit bättre. Om ca 10 dagar skulle stygnen bort och jag får då börja med ”sjukgymnastik” för käkleden. Just nu ska jag ”bara vara” och äta flytande/det jag klarar av.


Efter besöket blev jag skjutsad tillbaka upp på rummet igen. Jag fick mer smärtlindring så att jag kunde sova i nästan en timme innan det serverades soppa. Jag tvingade i mig lite varm soppa (käkkirurgen sa att mat och sömn var min bästa medicin just nu) och kände mig mycket piggare efter det.


När familjen sen kom och hälsa på satt jag ute i dagrummets soffa och spelade kort med pappa. Jag vann! Samtidigt drack jag varm nyponsoppa och åt kexsmulor för att ”fylla ut magen”. Sen började jag blöda näsblod. Antagligen för att syrgasslangen skavt sönder något i näsan igen. Men det ordna sig snabbt!


Jag kände mig inte lika klen mot lördagskvällen så jag satt och tittade på TV i 10min innan tröttheten kom ikapp. Egentligen vågade jag inte sova. Rädd utifall jag skulle få så där ont igen. Men jag kunde inte skjuta på det länge. Jag blev nerbäddad i sängen strax efter åtta. Jag fick min sista smärtstillande morfinspruta och somna på en gång… Jag vaknade när nattpersonalen kom in för att säga god natt vid tio, men sen somnade jag om igen. Och jag sov och sov. Vaknade några gånger av att jag frös men då fick jag ta på mig landstingets blåa krigsdress och lägga mig under dem två täckena jag fått. En kudde under huvudet och en under hakan. Och så fortsatte jag sova helt utslagen… enda fram till halv åtta! Jag kände mig mycket bättre. Såg bättre ut också. Men jag fick fortfarande starkt smärtstillande och det dunkade mycket i käkleden. Jag orkade inte kliva upp på morgonen, utan blev liggandes kvar i flera timmar. Men jag klarade av smärttopparna med Alvedon och morfintabletter.

 
En läkare kom in på morgonen och sa att jag såg riktigt sliten ut men att om jag klarade mig så här länge utan morfinsprutorna skulle jag kunna åka hem idag. Jag blev piggare av att bara höra dem orden och sörplade i mig allt (läs: smaka) jag fick serverat: saft, nyponsoppa, varma soppor, chokladsoppa, kräm med mera. Det smakade godare än vad det såg ut.
 
Jag somnade efter frukosten. Ibland tar det mer på krafterna att försöka få i sig nya krafter. Men jag kände mig lite piggare för varje timme som gick. Jag smakade på lunchsopporna och försökte samla alla krafter jag någonsin haft. Jag bestämde mig för att idag skulle jag åka hem! Jag bytte om till mina kläder och tvättade bort blodrester från ansiktet. Jag kände mig friskare av att inte längre behöva landstingets kläder. Nissarna tog sen bort kanylerna. Jag fick min medicin med mig hem och jag vinkade hejdå till nissarna. Det kändes så otroligt skönt att lämna rummet. Att få se dagsljus igen kändes så härligt!

Före op ser man till och med mitt kindben. Efter operationen ser jag ut som en uppblåst fisk eller nått! 

Det här är allt jag har att skriva just nu. Jag är fortfarande väldigt trött och det dunkar av smärta. Svullnaden i ansiktet kommer försvinna om någon vecka. Jag är väldigt yr efter morfintabletterna var 4:e timme + alvedon. Men jag krigar på!! Jag hoppas ni klarar av att se alla bilder jag la upp. Det brukar bli lite lättare att läsa då och kunna se med egna ögon på ett ungefär hur det faktiskt var. Jag tycker själv att jag ser ut som ett äkta brottsoffer på en del bilder. Men det är ju inte så långsökt eftersom sjukdomarna gav mig en sån stor käftsmäll som den här operationen! Kul förresten att så många tyckte min krigslook blev så bra. Jag hoppas bara att den skrämmer skiten ur allt ont! Jag hoppas nu bara på att det dröjer länge innan jag måste operera vänstra sidan också. Det var allt för den här rapporten. 

• Kategori: Kampen, Operationer; • Taggar: EKG, Ehlers-Danlos Syndrom, Gävle Sjukhus, Käkkirurg, Reumatism, Sjukgymnastik, Smärta, UVA, alvedon, antibiotika, blodtryck, dropp, inflammation, kateter, krigscoach, krigslooken, käkled, käkledsoperation, medicin, min lilla armé, morfin, nissar, näsblod, operation, rullstol, sjukhussäng, svullen, trött, uppvaket, öppen käkledsoperation; • Kommentarer (6)

Kommentarer:

1 Anonym:

Värsta superhjälten!!!!

Svar: !!!zoooom!!! Och jag ska bli frisk!! ;)
Camilla

2 josse:

vilken resa! krya på dig :)

Svar: En tuff resa blev det. Tack så mycket josse! Nu kan jag bara bli bättre. Nu ska jag banne mig bli frisk. Fram med trollspöt' så blir det bra ;)
Camilla

3 Annika Vestman:

Jag gjorde min käkledsoperation för 3 år sedan, känner igen mig så väl i vad du skriver, det är jobbigt som tusan men så skönt när det är gjort. Reumatiker jag med för övrigt. Krya på dig! :)

Svar: Hej Annika! Kul att du kika in här och tack för din kommentar. Ja käkoperationen var nog en av dem tuffaste operationerna jag gjort. Skönt att du har gjort din op och att smärtan förhoppningsvis nu är över. Hur har du det med käken nu?kram
Camilla

4 emelie:

Hej jag va tvungen att googla lite då dom planerar att op mina käkar också på så sätt hitta jag hit, jag också har reumatism och mina käkar är riktigt förstörda Mina leder är ungefär lika fina som dina va. Jag är livrädd rent utsagt, föreställer mig verkligen en sjuk smärta och dom säger att de behövs och att det inte går att skjuta på. Men jag vet inte hur jag ska klara de. Är de så hemskt som man tror att de är?

Svar: Hej Emelie! Tack för din kommentar. Tufft att du också ska behöva genomgå en käkledsoperation.
Jag upplevde att det gjorde väldigt ont. Som att få ett knogjärn slaget mot sidan av ansiktet och jag var extremt trött och utslagen. Men morfinet hjälpte! Du behöver inte alls tycka att det är lika tufft. Man får komma ihåg att jag hade precis opererat knäna flera gånger innan den här operationen så jag var ganska ”nedbruten” redan innan. Det tar mycket på krafterna i kroppen att bli nedsövd och opererad gång på gång. Sen efter operationen får man ju äta flytande i 1-2 veckor. Man blir väldigt slut.

Och om det är så hemskt som man tror? Jag har ingen aning hur hemskt du tror att det är. Men det är klart att det gör ont, men det finns bra smärtstillande att få. Och man får ju en ganska frän frisyr efter de rakat bort en bit av håret. ;) Försök se det så här, en operation är väl en ”enkel match” jämfört med att ha ont hela livet?

Kom ihåg att man klarar mer än vad man tror. Det kommer gå bra ska du se. :)
Jag kommer hålla tummarna för dig!
Camilla Blomberg

5 Basma:

Hej Camilla!

Hoppas att du mår bättre nu?

Jag var också tvungen att googla lite ang. käkleden.
Jag har också problem i vänster käkleden, och det har jag haft det nu i flera år och spec, efter tandställning. Det gör så himla ont när jag äter,gapar,ler och pratar. Jag har artros då. Fick en gång en kortizon spruta i käken och det gjorde inte det bättre alls utan det blev sämre. Idag har jag träffat käkkirurgi och hon sa nonting om att få in en kamera och se hur det är där inne samt att nästan skölja käkleden. Hoppas att det kommer att gå bra. är det Någon av er har gjort sånt där att skölja käkleden?

Önskar er all en bra kväll.

MVH
Basma

Svar: Hej Basma!
Låter tråkigt att du också ska behöva drabbas av detta skit i käkleden. Min led var också skadad (artos) efter intensiv inflammation. Men som om inte det vore nog så drabbades den av artrosfibros också. Alltså att leden liksom växte ihop. Det blev omöjligt att gapa/öppna munnen.

Jag har faktiskt fått kortisonsprutor inkörda i leden jag med. Det blev värre i 1 vecka ungefär och sen gick det över till vanlig smärta… Jag har gjort en ”käkledsspolning” som jag tror du beskriver när du säger ”sköljning”. Det hjälpte i 2 veckor för mig innan inflammationen kom tillbaka. Skadan som finns går ju inte att laga på det sättet, bara spola bort massa ”skräp”. Du kan läsa om när jag gjorde den operationen här om du vill:

http://krigszonen.blogg.se/2012/october/en-camilla-ger-sig-aldrig.html

När inget av det hjälpte så fick man göra den här stora operationen som du läst om nu, då man fick skära upp och slipa till leden. Jag kan nu gapa stort men smärtan är kvar och det har blivit sämre igen. Jag går på regelbundna kontroller till min käkkirurg jag med.

Om du har fler frågor så hör av dig igen! Jag finns här. :)
Camilla Blomberg

6 Anna:

Jag kom hit genom googling och har inte läst hela din blogg än! Jag har opererat bort båda mina käkdiskar (den senaste för fyra veckor sen) fyra veckor med flytande mat är urk! Har du klarat dig med dina diskar ännu? Du verkar vara ganska tuff :)
Jag är inte lika tuff för mamma sov hos mig på sjukhuset - skulle inte vilja vara själv där ;P

Svar: Hej Anna! Jag känner med dig. Käkoperationerna är en av mina tuffaste. Jag minns inte riktigt hur det ligger till med mina käkledsdiskar. De skulle plockas bort. Men sen under operation så fick de bli kvar ändå. Men sen tror jag de blivit så skadade och förstörda av inflammation att jag tror den ena försvunnit av sig själv.. Jag är van att vara själv på sjukhuset. Alltid fått klara mig själv. Men jag förstår dig. Det är bra med stöd. Kram!
Camilla Blomberg

Kommentera här: