Öppen käkledsoperation – en helg på sjukhuset
7:15 fick jag min säng på kirurgslussen. Jag utrustade mig med en vit skjorta och strumpor som räckte upp över knäna (i alla fall ena strumpan;). Byxorna var på tok för stora så jag fick ett par mindre av en nisse som bara skrattade åt min nya krigslook. Men de höll alla med om att min frisyr skulle skrämma skiten ur motståndarna! Nissen gav mig en present också. Ett armband med mitt namn på.
Innan det var min tur att rullan ner till startlinjen fick jag svälja tre Alvedon med en mycket begränsad mängd vatten. Men det gick bra. Det kittlades lite skönt i magen att ligga i sängen och åka hiss ner till operation. Nere bland operationssalarna kom en blåklädd nisse och hämtade mig. Jag fick själv lägga mig på operationsbordet medan ett par andra nissar kopplade fast mig i alla dessa övervakningsmaskiner som finns. Efter andra försöket så satt kanylen på plats. Jag fick ligga med huvudet på sidan (därför jag har ont i nacken nu...). Jag kände mig som solen i vintergatan igen. Allt kretsade kring mig. Jag fick ännu en present. Det var min käkkirurg som kom för att sätta tatueringskrysset som ska markera vart skatten ligger så att han vet vart han ska ”gräva”. Alla nissar tyckte det var ganska uppenbart vilken sida som skulle opereras med tanke på min krigslook. Men jag fick ett kryss ändå! Klockan var nästan nio när en nisse satte sovmedicin-sprutan i kanylen och bad mig tänka på något trevligt. Jag började räkna. Jag hann till 24 innan jag somna in...
Nissarna berättade för mig om allt som hände efter operationen. Själv minns jag knappt nånting! Opertionen tog ungefär 1-2 timmar. Jag hamnade på UVA efteråt. Jag förstod att jag låg på uppvaket eftersom jag kände igen min käkkirurgs röst. Men jag hade ännu inte öppnat ögonen. Jag kunde inte. Käkkirurgen ropade på mig och försökte ruska lite försiktigt på mig. Men jag reagerade inte. Jag kommer ihåg så här i efterhand (då trodde jag att jag drömde) att han höll mig i handen och berätta att själva operationen gått bra (men nu efteråt vet ni också att käkleden var trasigare än väntat). Men sen måste jag ha somnat om djupt igen. Sjuksköterskorna tyckte jag sov alldeles för länge på UVA. En av nissarna ropa på mig och försökte försiktigt ”ruska liv i mig”. Jag hörde att hon pratade med mig tillslut. Men jag fick inte upp ögonen, kunde inte prata och det enda jag kunde göra var att röra lite på fingrarna för att tala om att jag hade hört henne. Nissen berätta då att jag drabbats av något som hette ”narkos-nånting?”. Jag minns inte namnet på varför jag inte vakna, men det innebar att narkosen satt kvar i kroppen lite för länge, att jag fortfarande var lite sövd kan man säga. Det var beräknat att jag skulle vakna vid klockan 11-12. Jag fick upp ögonen först vid klockan två!
Jag fick 8 morfinsprutor (fördelat i kanylen och magen) och 1 fragminspruta (mot blodpropp) i magen innan jag fick komma upp på kirurgavdelningen. Narkosnissarna sa hejdå till mig, men eftersom jag somnat av utmattning igen och inte kunde säga hejdå, försökte jag vinka med den handen jag kunde röra. Den andra handen med kanylerna på hade svullnat upp... Nissarna skrattade och sa att jag var så söt som var så trött.
Jag fortsatte sova uppe på avdelningen. Hela tiden med handen under hakan för att avlasta käkleden. Jag fick träningsvärk i armen! Jag fick ligga ensam i fyrbäddssalen nummer 19 dem två första timmana. Jag fick flera liter med näringsdropp eftersom jag inte kunde äta något. Jag fick också antibiotika som pumpades in i mig för att minska infektionsrisken eftersom man öppnat upp så pass mycket.
Mot kvällen kände jag mig mycket piggare och fick sörpla i mig saft (men jag var så svullen runt munnen att jag inte kunde greppa sugröret) och jordgubbskräm och fil med en liten plastsked. Den vanliga skeden gick inte in i munnen. Det tog över en halvtimme att äta hälften av krämen. Sen tog krafterna slut. Jag fick också besök av familjen en liten stund och jag försökte få fram små ord utan att röra på läpparna.
Kan bara säga att jag mådde lika som jag såg ut nästan hela lördagen... kirurgiskt misshandlad! Bilden längst till höger var jag så svullen i sidan och runt munnen att jag inte fick ihop läpparna!
Jag fick min "vanliga narkos-feber” den natten. Röd och svullen i ansiktet. Jag låg helt apatisk i sängen. Kunde inte grimasera av smärta fast jag kände för det. Jag fick torka bort saliv från munnen med papper när jag inte längre kunde stänga läpparna. Hade samtidigt ont i nacken eftersom jag legat så länge på operationsbordet med huvudet på sidan. Jag orkade knappt lyfta huvudet från kudden. Jag visste inte hur jag skulle ligga för att avlasta käkleden. Hur jag än satt eller låg så ”hängde” munnen. En sjuksköterska gav mig en kudde att lägga under hakan. Det hjälpte för stunden. Sen kom sjuksköterskan in med en isglass och jag log (lite snett haha!) bakom svullnaden för första gången. Den iskalla glassen dämpade smärtan.
Käkkirurgen såg att jag mådde väldigt dåligt men hjälpte mig upp ur rullstolen så att jag fick ligga i undersökningsstolen. Han tog bort det stora förbandet. Det såg jättefint ut under. Han förklarade sen hur operationen gått så tydligt han kunna för en halvt medvetslös patient som mig. Han hade sett, när man öppna upp så att man såg hela leden, att själva leden var trasig och sliten. Det var inte runt och fint, utan kantigt och hackigt med massa sammanväxningar. Men det hade han nu försökt slipa och jämna till. Det hade gått bra. Man hade funderat på att ta bort käkledsdisken om den också blivit svårt skadad. I mitt fall var den skadad, men han lät ändå den vara kvar så länge som möjligt. Det bästa är om den får sitta så länge den fyller en liten funktion. Disken behövs ju i leden som smörjning och minskar risken för skador (men som jag redan fått). Men min trasiga disk kanske bara håller 3-4år till och då behövs en ny operation… Man var förberedd på att leden skulle vara trasig - det var ju därför man opererade. Det har också alla röntgenbilder redan avslöjat. Men man visste inte att den var SÅ HÄR skadad! När han väl öppnade leden kunde han se ”på riktigt” hur skadat allt var. Inte bara själva leden, utan det hade spridit sig i käken. Det beskedet kom som en chock. Eller i alla fall efteråt. Just då låg jag helt apatisk. Inflammationerna har alltså förstört längre ner i leden på ett ställe där man inte kan komma åt att ”laga”. Den skadan som blivit är förstörd och går inte att åtgärda. Men käkkirurgen tror att jag kommer bli ”bra” ändå. Det är ju positivt besked. Man har verkligen fixat allt man kunnat i leden nu! På den högra sidan, jag vill inte ens tänka på den vänstra.
Efter besöket blev jag skjutsad tillbaka upp på rummet igen. Jag fick mer smärtlindring så att jag kunde sova i nästan en timme innan det serverades soppa. Jag tvingade i mig lite varm soppa (käkkirurgen sa att mat och sömn var min bästa medicin just nu) och kände mig mycket piggare efter det.
När familjen sen kom och hälsa på satt jag ute i dagrummets soffa och spelade kort med pappa. Jag vann! Samtidigt drack jag varm nyponsoppa och åt kexsmulor för att ”fylla ut magen”. Sen började jag blöda näsblod. Antagligen för att syrgasslangen skavt sönder något i näsan igen. Men det ordna sig snabbt!
Jag kände mig inte lika klen mot lördagskvällen så jag satt och tittade på TV i 10min innan tröttheten kom ikapp. Egentligen vågade jag inte sova. Rädd utifall jag skulle få så där ont igen. Men jag kunde inte skjuta på det länge. Jag blev nerbäddad i sängen strax efter åtta. Jag fick min sista smärtstillande morfinspruta och somna på en gång… Jag vaknade när nattpersonalen kom in för att säga god natt vid tio, men sen somnade jag om igen. Och jag sov och sov. Vaknade några gånger av att jag frös men då fick jag ta på mig landstingets blåa krigsdress och lägga mig under dem två täckena jag fått. En kudde under huvudet och en under hakan. Och så fortsatte jag sova helt utslagen… enda fram till halv åtta! Jag kände mig mycket bättre. Såg bättre ut också. Men jag fick fortfarande starkt smärtstillande och det dunkade mycket i käkleden. Jag orkade inte kliva upp på morgonen, utan blev liggandes kvar i flera timmar. Men jag klarade av smärttopparna med Alvedon och morfintabletter.
Det här är allt jag har att skriva just nu. Jag är fortfarande väldigt trött och det dunkar av smärta. Svullnaden i ansiktet kommer försvinna om någon vecka. Jag är väldigt yr efter morfintabletterna var 4:e timme + alvedon. Men jag krigar på!! Jag hoppas ni klarar av att se alla bilder jag la upp. Det brukar bli lite lättare att läsa då och kunna se med egna ögon på ett ungefär hur det faktiskt var. Jag tycker själv att jag ser ut som ett äkta brottsoffer på en del bilder. Men det är ju inte så långsökt eftersom sjukdomarna gav mig en sån stor käftsmäll som den här operationen! Kul förresten att så många tyckte min krigslook blev så bra. Jag hoppas bara att den skrämmer skiten ur allt ont! Jag hoppas nu bara på att det dröjer länge innan jag måste operera vänstra sidan också. Det var allt för den här rapporten.
Värsta superhjälten!!!!