Den stora utmaningen – vänster knäoperation

 
 

I torsdags skulle man göra en mycket stor och komplicerad öppen operation i vänster knä. När jag låg nedsövd och läkarna började först med titthål så lyckades man rensa upp och slutföra uppdraget utan att skära upp. Man tog bort så mycket "skräp" att jag kunde böja och sträcka ut mitt knä så mycket man hoppats på. Man vågade då inte riskera att öppna hela baksidan av knät för att kanske göra det bara minimalt bättre, risken att allt man precis vunnit skulle förstöras var för hög att man valde att inte fortsätta. Jag är tacksam för att läkarna kunde sätta stopp där.  

Måndag den 15/7, den 5:e dagen på sjukhuset med blockkateter och morfinpump, kom läkaren till mitt rum på avdelningen och berätta att man var väldigt nöjd med resultatet! Läkaren hade haft ett skräckscenario om att det inte skulle bli bättre med operation. Men man lyckades få benet att "fungera" - med bara titthål dessutom! Jag kan sträcka ut mitt ben strax under 5 grader och det finns potential för 0-gradigt. Jag ska bara bli bättre nu! 

Torsdag 11/7

Till klockan sju på torsdag morgon åkte jag in till Gävle sjukhus till ortopedavdelningen. Efter en intensiv skrubb fick jag nya kläder, en säng, medicin och träffa olika läkare i ett rum för pre-op.  


Sedan rullades jag ner till UVA där jag fick en blockad-kateter insatt i vänster ben. 5 läkare stod och titta på när narkosläkaren satte kanyl och kollade med ultraljud vart nerven i benet satt. När det var klart tryckte läkaren bara in en nål med en slang efter i ljumsken på mig. Det var obehagligt, men jag hade fått starkt lugnande innan så det gick bra. När slangen var fasttejpad kopplade man på medicinen till en pump som inom några minuter ”förlamade” mitt vänstra ben. Jag kände ingenting och kunde inte röra benet. Den här metoden ska göra så att jag inte får ont efter operation. Läkaren vågade inte sätta ryggmärgsbedövning som man gjorde förra gången. För OM det skulle uppstå en blödning är det bättre att ha den i benet än i ryggmärgen. Och undrar ni varför man hade det förra gången så var det en akut operation så man hann inte se över alternativen, kan man väl säga… 
 
 

Efter det ingreppet sov jag till klockan blev 11 och det var min tur att köras in i op-salen. Jag flyttade själv över på britsen. Jag lyfte över ett ben i taget. Jag fick en fin komplimang att jag fixat den snyggaste solbrännan ever! ;) Efter massa EKG-elektroder, blodtrycksmätare, dropp, blodstopp runt benet och gasmask kunde jag få räkna ner. På 12 sekunder hann jag falla in i djup sömn. 

Medan läkarna nu opererade drömde jag att jag spelade ”luffarschack” med en narkosläkare. Jag brukar inte drömma under narkos, men nu gjorde jag det. Kanske berodde det på att det sista jag såg var ett kryss och en ring som var ritat i taket i op-salen och att jag sa godnatt till en av narkosläkare innan jag somnade… 

 När jag vaknar upp på UVA före klockan tre får jag en chock när läkaren kommer in och säger att operationen inte riktigt gått som man planerat(inte igen tänkte jag!!)… det hade gått mycket bättre än väntat!! Man hade först gjort en titthålsoperation för att se hur mycket man kunde rensa och ta bort för att göra knä bättre. Medan man höll på upptäckte man att det hjälpte jättemycket. Jag fick tillbaka den rörlighet som man hade hoppats på. Därför vågade man sen inte öppna upp baksidan av knä. Det vore för riskfyllt när det första ingreppet gått så bra. Det skulle äventyra dem graderna man precis vunnit och kanske förstöra allt. Jag som är så dålig på att läka ihop skulle det kunna bli en katastrof. Man vill traumatisera så lite som möjligt. Det var klokt av läkarna att sätta stopp där tycker jag. Operationen gick väldigt snabbt och bra. Själva ”städningen” tog inte mer än en timme!

Läkaren sa att man ändå ville lägga in mig några dagar för att ha extra koll eftersom jag brukar(fan, jag är på sjukan ofta alltså!) bli så dålig efteråt. Det kunde jag gå med på eftersom jag var så glad att det gått så otroligt bra!! Jag firade med en piggelinglass som jag fick utav UVA-sjuksköterskorna!

 

 
Första frågan jag får när jag vaknar på UVA är om jag har ont i knä. Jag kände ingen smärta i vänster knä(det var ju blockat), men jag hade riktigt ont i höger höft. Man funderade över om det var förflyttningen tillbaka till sängen eller under operationen(när man böjde och sträckte) som kunde ha påverkat. Men det var ju fel sida… Hur som skulle jag få ligga i kenitec-maskinen som böjer och sträcker knä på en gång. Men jag var tvungen att ligga högre upp i sängen eftersom apparaten är så stor och klumpig. Men jag hade så ont i höften att jag inte kunde röra benet. Inte det nyopererade heller. Sjuksköterskorna fick dra upp mig i armhålorna i sängen och… då släppte smärtan i höften med ett knak! Sen gick det bra att träna. Jag frös jättemycket och fick en gelévärmefilt över mig. Men jag skakade i alla fall. Jag fick dropp efter dropp. Antibiotika som ska ta död på varenda liten elak balubas! Syrgasslangen skavde i näsan och mitt blodtryck var för lågt. Men efter några timmar så piggnade jag på mig ordentligt.
 
 
 
Klockan 18-19 fick jag åka hiss(det pirrar skönt i magen när man ligger i en säng;) upp till avdelningen. Där stod nyponsoppa och en macka till mig. Jag var blek men upprymd och förvånansvärt pigg! 

Tio på kvällen kommer läkaren och ställer in kenitec-maskinen igen så att den ska pressa knä i 70 grader böjning och -5 grader i sträckning. Trots att man spände fast benet med kardborrband och vikter så hängde inte benet riktigt med i vändningarna. Men det gjorde inte tokont som förra gången, så det kändes bra.

Jag sov inte mer än en timme den natten. Jag hade ont och mådde dåligt. Sjuksköterskorna var inne med jämna mellanrum och fixade "blockadpumpen", antibiotikan, gav mig fragminsprutan och en massa andra mediciner. Jag drömde en massa konstiga och knäppa drömmar. Apparaterna pratade med mig och jag låg nästan och skrattade för mig själv hur overkligt allt kändes.

Under natten fick jag lite feber, lågt blodtryck, jag blev röd i ansiktet av narkosen(som vanligt) och vid halv sex fredag morgon väcker läkare och sjuksköterskorna mig. De ville kika på knä. De böjde och kände. Ville öka smärtlindringen och göra det bekvämare för mig. Jag fick en snabb dos smärtstillande direkt i benet. 

  

Fredag 12/7  

Jag fick i mig lite frukost och tränade benet i maskinen samtidigt. Men det fungerade inte så bra. Innan lunch skickades jag ner till UVA igen. Jag var så utmattad att jag somnade en timme. Det var massa nissar där som tittade till mig. Jag minns inte ens hälften av ansiktena som kom och försökte hjälpa mig på något sätt. De kom oftast 5st åt gången och från olika områden. Det var blandat med läkare, narkosläkare, sjukgymnaster och sjuksköterskor. Alla kände mig, men jag kände ingen.

Jag fick en PCA-pump inkopplad vid ett. Då var jag lagom sliten kan jag lova! Jag fick en ”kassett” med morfin så att jag skulle kunna trycka på en knapp när jag behövde smärtlindring. Morfinet åkte direkt in i blodet. På bara ett par sekunder kände jag hur tung kroppen blev och jag kunde äntligen vila lite från all smärta. Jag fick ligga kvar på UVA för observation i hela 4-6h innan jag fick åka tillbaka till mitt rum! Innan jag sa hejdå fick jag en piggelinglass och en gurkmacka med saft. Nissarna är så snälla där!!

 
Tillbaka på avdelningen fick jag besök av familjen som tålmodigt suttit och väntat i över 2h på mig. Jag missade lunchen medan jag var borta men fick middag och kvällsfikan serverad istället. Och så vanligt en näringsdryck och massa piller till. Jag tog själv min fragminspruta. Jag hade hunnit tagit 4 doser av morfinet medan jag tränade i kenitecen. Jag låg i den 1-3 timmar, 2-3ggr om dagen.

Under natten hade jag nu två smärtpumpar som knarra, pep och tjöt i omgångar. Mitt blodtryck låg på 105/65 vilket är ganska lågt. Tempen låg runt 35,5 som också är lite för lågt. Men jag sov bättre den natten trots att jag frös! Så fort jag vaknade och hade ont kunde jag trycka på morfinknappen och inom tio minuter sov jag... Men jag blev väckt redan vid 4-5 för att ta en näringsdryck. Man ville inte att jag skulle ”fasta” en hel natt…

 

 Lördag 13/7

Jag har inte blött näsblod på flera månader. Men under lördagen blödde jag två gånger. Det blev nog en blandning av fragminsprutorna(förebyggande för blodpropp = blodförtunnande), dåligt med sömn och syrglasslagnen. Men mina två kanyler med sju infarter började också krångla. Dem gjorde ont och jag blödde ifrån dem. Man bestämde då för att ta bort alla. Morfinet som jag fått hade börjat pumpats in under huden, istället för i blodet. Då fick jag en ny kanyl på andra armen. Det blev i alla fall lite mindre slangar från både höger och vänster!

 

Hela lördagen låg jag och tränade effektivt i kenitec-maskinen. Man höjde knä-böjningen till 80 grader. Emellanåt hade jag morfinpumpen som tillgång. Jag började också öva på att pressa ner benet i madrassen. Foten hade jag på en liten ”rulle” och 2kg vikter hängde över knä för att tynga ner det till 0-gradigt! Det var den tuffaste övningen. Men det gav resultat. Jag började äntligen få tillbaka lite styrka och kraft i benet. Jag kunde nu lyfta upp mitt ben med hjälp av höftmusklerna. Tidigare hade benet bara legat i sängen helt livlöst och jag har fått flytta det med händerna…

 

Jag fick den stora ”jättesprutan” som gick till mitt ben bytt flera gånger om dagen. Mot kvällen orkade jag titta på film och fick glass till efterrätt av sjuksköterskorna. Dem tyckte att fast man ligger på sjukhus så måste det få kännas att det är lördag! ;)

 

Söndag 14/7

Tidigt på söndag morgon väcktes jag av tempkontroll, smärtpumparna, näringsdryck och medicin. Jag var frusen och kall. Tryckte på morfinpumpen och somna om. Ordentligt. Nästa gång jag öppnade ögonen stod frukosten på sängkanten, och hade stått där över en timme. Efter alla sömnlösa timmar som hade fått mig att bli helt utslagen började jag nu sakta återhämta mig ifrån.

Läkaren kom sedan förbi och kontrollerade mig. Tittade igenom pumparna och träningen. Kände på knä och funderade. Sen sa läkaren att han ville att jag skulle testa ta bort smärtpumparna imorgon och träna utan. Sjukgymnasterna skulle komma och hjälpa mig. Jag visste vad det betydde om allt går bra: snart hemgång!

Jag hade jättesvårt att sova den natten. Jag var så nyfiken på att se om jag verkligen hade blivit bättre i knä. Jag ville prova gå på en gång, men jag fick försöka behärska mig att inte rusa upp ur sängen med förlamat ben… 

Det var så många tankar som snurrade runt den natten. Jag var förväntansfull och ivrig att få sätta igång. Samtidigt som jag var livrädd för att det kanske inte skulle fungera. Jag somnade utslagen av morfinpumpen vid ett.

 

Måndag 15/7

Efter frukosten kopplade man bort alla pumpar. Gick det här bra skulle jag få åka hem. Det motiverade mig att bita ihop lite extra. Sjukgymnasten kom förbi och jag fick visa upp mig. Nu gällde det! Han mätte och undersökte. Han såg faktiskt riktigt nöjd ut. Han sa att det finns potential för 0-gradigt knä. Jag vann ronden!! Jag fick visa några övningar jag jobbat med och sen fick jag dra på mig ett par lånebrallor och gå lite i korridoren med kryckorna. Det var speciellt att gå sina ”första” steg. Först såg jag ut, enligt sjukgymnasten, som en tupp. Men det gick bättre och bättre. Allt eftersom tiden gick försvann medicinen i kroppen och känseln kom sakta tillbaka. Benet kändes jättevarmt och tungt. Men snart kunde jag gå(med kryckorna) med två utsträckta ben! Det var vingligt och klent, men det gick!!!!! 

 

Läkaren kom sen in på rummet och sa att han var jätteglad att se mig så pigg idag. Han berätta hur bra operationen gått och varför man förra gången hade blivit tvungen att skära upp knä. Så här var det: förra operationen blev man tvungen att skära upp hela framsidan för att komma åt överallt. Hela knäskålen hade ju suttit fast, precis som om någon lödigt fast den. När man öppnade hela leden kunde man sedan skära upp ledkapseln på två ställen för att lyckas lossa på knäskålen. Sen hade man ”löst upp” menisken för att få tillbaka så mycket rörlighet som möjligt. Det fungerade ju bra, om än inte tillräckligt. Man trodde att den här operationen skulle behöva ske på ungefär liknande sätt, fast mer omfattande. Hela menisken skulle lösas upp hade man planerat. Det skulle behöva ”storstädas” från allt som växt ihop. Men när man kikade in med kamerorna först så såg man att det gick att rensa ut det värsta ändå, och att det gav resultat. Man tog bort en massa ärrvävnad som bildats. Eller som läkarna kallar det för, man tog bort "kontrakturen". Det är helt otroligt att det fungerade och hjälpte!! 

Sjukgymnasten och läkaren var eniga om att jag vunnit matchen! Jag kommer under dem där 5 graderna jag var tvungen att fixa för att inte knä skulle förstöras inom en snar framtid! Jag borde även kunna komma ner till 0. Det blir ändå lite fel eftersom mitt högra knä kan sträcka sig -5. Men det går inte att jämföra i det här läget. Jag behöver bara ett vänsterben som fungerar och som inte förstörs.

 

Vi är alla överens om att knä blivit bättre. Vi är jättenöjda över resultatet. Kanske jag allra mest. Men det är klart att det är långt ifrån tillräckligt bra för en 19åring. Men det får – måste – vara okej nu. Mer kan man inte göra. Man tog bort det mekaniska felet så mycket man bara kunna. Öppnar man knä så kommer jag inte återhämta mig, kroppen klarar inte av det. Det skulle förstöra allt och det var tur att läkarna kunde se det i torsdag när man först var beredd på att köra på. Jag kan bara hoppas att dem här fem graderna gör stor skillnad på min livskvalité och är här för att stanna - föralltid!! Jag vet att det inte kommer bli helt bra och det suger, men bättre än så här har jag inte varit på 9 månader!!!!! 

Jag kommer klara av att gå i trappor och gå korta sträckor utan kryckor och utan att det syns att jag haltar. Men det är också en tuff sanning att jag ändå alltid kommer behöva ha kryckorna och kommer ha en begränsning i rörligheten. Det är nu jag får se vad jag klarar av och vad jag har gjort för sista gången…

Läkaren var verkligen nöjd med resultatet. Det är jag också!! Absolut. Han prata om någon ”enögt cyklop-monster” som varit i mitt knä och förstört. Han berätta att han tvivlade många gånger och att han förvarnat mig att det kanske var kört, att man inte kunde göra något åt det här. Men han menade att vi tillsammans lyckades vända på det här hemska scenariot och vinna. Han var verkligen supernöjd! Även om han vågade chansa på att det skulle bli bättre så trodde ingen att det skulle bli så här ”bra”, inte ens med öppen kirurgi. Ännu mindre en artroskopi. Det är egenltigen helt otroligt med tanke på hur dålig jag var från början. Jag har gått från 35 grader till 5 grader!!! Det är hur bra som helst. Visst, det är inte helt bra och det fattas några grader - men det är inte värdelöst längre. Det ”fungerar”. Det finns bara en sak att säga. Slutresultatet blev lyckat! 

Efter det långa "serious-talk" med läkare och sjukgymnast om mitt ben kändes det bättre. Det gav hopp inför framtiden. Jag fick hämta ut en kasse med olika mediciner. Jag ska fortsätta ta morfintabletter, kortison, alvedon och fragminsprutorna…

 
 
Sista kontrollen av knä blev efter köttbulls-lunchen. Kanylerna togs bort och jag fick nya återbesökstider. Sen satt jag bara tyst på sängen med ett fånigt leende. Jag vann! Jag vann! Jag vann verkligen! Läkarens och sjukgymnastens sista men så betydelsefulla ord innan jag åkte hem var: Kämpa på!
• Kategori: Kampen, Operationer; • Taggar: antibiotika, apparater, dropp, gröna nisselaget, inlagd, kenitec, knä inflammation, operation, ortoped; • Kommentarer (7)

Kommentarer:

1 Therese:

Skönt att det gått så bra för dig! Tänkte bara säga att ditt blodtryck inte alls var särskilt lågt, 105/65 är normalt om än endast något lågt men så länge man inte är yr pga det är det jättebra med det trycket. 140/90 räknas som högt blodtryck och verkligen för din ålder och vikt osv. Alltid bättre med för lågt än för högt bt så länge man inte är påverkad och typ svimmar av det :) under 100/60 då börjar det bli lågt. Kram på dig och lycka till där hemma med benet nu ;)

Svar: Tack så mycket therese! haha ja du ser. Du kan mer än "färdig-studerande" sjuksköterskor. Jag kände mig inte jätteyr precis, snarare sjuksköterskorna när dem såg siffrorna... ;) Inte hade de varit med om någon med temp under 35,7 heller... Men det gick ju bra allt! Kram på dig med och lycka till med fortsatta studier - du kommer bli grym på ditt arbete!! :)
Camilla

2 Karin:

Så skönt att höra att det gick bra den här gången! Du är verkligen den starkaste person jag känner!! Fortsätt kämpa på nu! Kram

Svar: Tacktack snällaste och finaste Karin!! Det känns så bra att krigaren fick "glida" lite med turen den här gången. Jag ger mig inte, torsdag ska jag GÅ hos sjukgymnasten. Bamsekram
Camilla

3 Matilda -+16+år+och+rullsolsburen+-:

Vad är det för sjukdomar du har då?

Svar: Reumatism och ehlers-danlos syndrom. Inflammation i främst lederna och en försvagad bindväv. Hoppas du fick svaret du önska dig. :)
Camilla

4 Fanny Jaensson:

Hoppas det bara bli bättre nu! :)

Svar: Tack! Ja det hoppas vi verkligen. Haltat i snart ett år så det är på tiden att jag lär mig gå igen! :)
Camilla

5 bbecka:

Åh vad kul att det gick bra för dig :)

Svar: Tack, ja det känns så härligt! Med tanke på förra operationen som gav mig 28 stygn så känns det riktigt bra att det "bara" blev 7 nu och att jag snart kommer kunna gå igen!!
Camilla

6 Marie Bergman:

Wow vilken historia! Grattis till att det blev så lyckat och all lycka till i framtiden! Jag tror på dig! :)

Svar: Tack så mycket Marie för fina ord! Ja det känns så skönt att det gick så bra den här gången. Var ju beredd på en mycket större op, som förra op som gav mig 28stygn, men det här gick ju strålande. Tack igen! :)
Camilla

7 Caroline:

Oj vilken resa du har varit med om! Vad är det som har gjort att du har behövt opererat dig? Någon gammal skada?

Håller alla tummar och tår att du får läka snabbt och att ditt knä håller i framtiden! Fin blogg! Ha en underbar dag =)

Svar: Tack Caroline! Jag opererade mig pga reumatismen. Knä låste sig i ett läge(ovanlig komplikation efter tidigare op) så kunde inte röra det och fick väldigt svårt att gå. Hoppat på kryckor i nästan ett år. Men det börjar bli bättre nu - det tog bara 3 operationer. Tack för att du håller tummarna, det behövs verkligen!! Tack igen Caroline och ha det bäst!! :)
Camilla

Kommentera här: