UPPDRAGET SLUTFÖRT! - Artroskopi vänster knä

 

Ligger nu med knä i högläge inlindat i flera varv bandage från låret ner till foten med is på efter hemkomsten. Läkaren ordinerade en veckas vila från skolan, men vi får se hur det blir med den saken. Det är bäst att ta allt i kronologisk ordning. Jag ska inte hålla igen med berättandet, jag ska skriva frenetiskt...  

Först träffade jag käkkirurgen under förmiddagen. Jag blev skonad kortisonsprutan. Istället fick jag käkledsmassage(nej, det är inte alls skönt) för att få musklerna att slappna av och på det sättet få upp käkarna. Tyvärr fick man inte upp munnen en millimeter extra för det… Innan jag åkte hem fick jag göra en käkledsröntgen för att se hur förstörd leden är. Några specialister ska titta och sen får jag höra vad de kommit fram till. Det blir väl i sådana fall fler kortisonsprutor.  

Jag bytte sen om till landstingets förstora kläder och ställde mig i fighterpose för att ladda upp inför operationsroden. Jag fick gå in i ett litet rum där narkosläkare, sjuksköterska och operationsläkare kom in i omgångar för att prata, diskutera, ge mig förebyggande smärtstillande(4 piller) och rita med tuschpennan på mig. Sen fick jag komma in till operationssalen kl. 14:00 där jag såg de blåklädda nissarna gruppera strategiskt till väl utvalda platser med några bord med hjul på runt om sängen jag låg på. Bredvid stod apparater med knappar, sladdar och olika mätare. Allt skulle kopplas på mig. Kanyl, EKG-elektroder, lampan på fingret, blodtrycksmätare, syrgasmasken och jag vet inte allt vad det var… Jag fick starkt smärtstillande i kanylen innan sovmedicinen. När sovmedicinen sprutades in i kanylen började jag försöka räkna hur länge jag kunde motstå kraften att somna. Men det var svårt eftersom jag bara låg och skrattade mig själv till sömns...

När jag vakna på uppvaket nr 1 frös jag så mycket att jag skaka. Jag fick då mitt tredje uppvärmda täcke innan det kändes okej. Jag hade också väldigt ont och sa att värdet på VAS-skalan låg på 8 av 10. Jag ville vråla som Tarzan men det lät mer likt Mowglis tappra försök att härma Baloo i Djungelboken. Jag fick något smärtstillande i kanylen som går ut direkt i blodet för snabbast effekt. Men jag fortsatte grimasera av smärta. Jag fick ett annat preparat i kanylen samtidigt som hon flyttade mig till uppvak nr 2.

Jag hade inte slagit upp ögonen på hela tiden och minns egentligen inte så mycket. Bara det där artificiella ljudet när man vaknar… eller är det när man somnar kanske? Allt är så snurrigt. Hela huvudet tar upp ljudet och inget annat existerar. Allt går i slowmotion. Sen känner man den där sjukhusgasen i halsen som de säger ska smaka pizza. 

Eftersom jag fortfarande hade vidrigt ont på uppvak nr 2 såg man ingen annan utväg än att ta det starkaste preparatet med smärtstillnade medicin direkt i blodet. De visste att det fanns en risk att andningen skulle banga ur så jag fick syremätaren påkopplad igen. Medicinen fungerade lite och allt snurrade i huvudet. Jag kunde gå ner till värdet 6-7 på VAS-skalan. Det var inte outhärdligt längre och jag kunde stå ut. Men jag låg och grimaserade länge. Jag ”tappade” andningen flera gånger(3ggr vad jag minns) så jag fick hjälp av sjuksköterskan att andas. Hon fick väcka mig för att jag skulle komma ihåg att dra några extra djupa andetag. Men det gick bra. Det fanns inget annat alternativ om jag inte ville ha vidrigt ont.

När jag klarade av att öppna ögonen fick jag se benet ligga i högläge. Det var täckt av bandage från låret ner till foten. Jag såg bara tårna som för övrigt var helt bortdomnade. Jag hade fått is lindat runt knä för att dämpa smärtan lite extra. Men ganska så snart fick jag riktigt ont igen och en sjuksköterska kom och kopplade på Alvedon-dropp under snabba 10minuter för extra effekt. Det sänkte mitt värde på VAS-skalan kanske ett halvt snäpp... Men jag kunde inte få mer och starkare smärtstillande på en gång igen. Jag fick hjälp att röra på foten för att få igång blodcirkulationen och där med kroppens eget smärtstillande. 

Under den här tiden var jag så klen och borta att jag knappt fick upp ögonen eller kunde prata. Det tog lång tid innan jag kunde se hur min sjuksköterska såg ut. Jag klarade bara av att få fram svaga enkla ord. Men jag hörde när andra åkte hem och hur det blev tystare i salen. Till slut helt tyst.   

Eftersom jag hade varit fastande i över 20h när jag vaknade fick jag en till påse dropp med extra krafter. Jag fick också dricka saft ur ett sugrör och blev matad med yoghurt med en tesked. Men jag orkade inte mer än lite saft och fick inte in hela skeden med yoghurt i munnen. Jag hade svårt att svälja också. Jag fick vila mellan varje ansträngning. Jag var helt utslagen. Halsen skavde eftersom man inte valde den skonsammaste ”uppblåsta sked” i halsen. Men jag fick i mig halva yoghurten och lite saft efter en lång stund. Sakta kom krafterna tillbaka. Det var viktigt eftersom jag var underviktig och hade näringsbrist. Jag har också gått ner 5 kilo(när jag borde ha gått upp) den här månaden för att jag varit så sjuk.   

När jag kunde titta på klockan var den halv åtta på kvällen. Jag fick ligga inne lite längre än väntat pga. operationen, smärtbehandlingen och min undervikt och näringsbrist. Det var meningen att jag skulle få prata med operationsläkaren innan jag skulle få åka hem. Men då sov jag fortfarande när han slutade för dagen. Allt drog ut på tiden. Men det var lika bra att jag fick ligga kvar ett tag eftersom jag kunde få extra hjälp på plats av sjuksköterskorna. Jag var helt ensam kvar i salen. Det var därför som det var så tyst. Alla andra patienter hade åkt hem och det fanns två sjuksköterskor(vad jag såg) kvar för min skull. Sjuksköterskorna var hur underbart snälla som helst!! 

När jag blivit piggare skulle jag klä på mig. Men jag orkade/kunde inte röra på mig så jag fick behålla sjukhusets kläder. En av sjuksköterskorna fick komma och hjälpa mig på med långbyxorna och jackan. Hon höll i mig när jag satte mig upp och försökte få mig dricka stora klunkar med saft för att jag var och såg så svag ut. Jag behövde få superkrafter för att klara transporten hem. Jag var likblek och kall. Hon hjälpte mig glida ner i rullstolen och körde ner mig till bilen. Hon hjälpte mig in i passagerarsätet så jag kunde åka hem till min egen säng. 

När jag kom hem tog jag en tablett jag fått utskriven av smärtläkaren och det snurrade till lagom i huvudet och smärtan dämpades. Men såren under bandaget sved. Benet hamnade i högläge igen med is runtom som jag fick med mig hem av sjukhuset. Jag försökte dricka och få i mig någon macka innan jag somna men det mesta smakade sjukhusgas. Märklig smak. Men den gången gick det mycket bättre att äta! 

Allt det här är fortfarande lite oklart i huvudet för migJag är så där tokröd i ansiktet av narkosen som jag brukar bli. Jag känner mig fortfarande tung i kroppen men jag mår faktiskt helt okej. Det var bara så mycket smärta, tung medicinering och jag hade inga som helst superkrafter igår. Men ni vet att en Camilla ger sig aldrig! Min operationsläkare ska ringa mig senare och berätta hur operationen gått. Vi fick ingen chans att träffas efter operationen eftersom jag inte var kontaktbar... Men allt ska nog ha gått bra ändå hoppas jag. Det var vad operationsläkaren sa innan nedsövningen att allt kommer gå bra, och då litar jag på honom!  

Nu är äntligen den här ronden vunnen och uppdraget är slutfört av värsta superhjälten! 

• Kategori: Kampen, Operationer; • Taggar: VAS-skalan, dropp, hemkomst, kanyl, käkkirurgen, landstinget, medicin, narkos, narkosläkare, näringsbrist, operation, sjuk, sjuksköterska, smärtläkare, smärtstillande, superhjälten, superkrafter, underviktig, uppvaket; • Kommentarer (4)

Kommentarer:

1 Anonym:

En vinnare som vanligt!

Svar: Tack, vad glad jag blir!! :)
Camilla

2 Anonym:

Vilken fighter! :)

Svar: Tack för komplimangen!! :)
Camilla

3 J.A. :

Hoppas verkligen att det snart blir bättre. Sköt om dig.

Svar: Tack, ja nu hoppas vi på det bästa! :)
Camilla

4 Henrik:

Du är en riktig kämpe och då är det viktigt med vila också!

Svar: Tacktack och det har du helt rätt i. Nu ska jag vila mig i form! :)
Camilla

Kommentera här: