krigszonen.se

Jag tänker nu avslöja hur Bessemerskolan tillät den illa behandlingen mot mig som funktionshindrad elev. Jag tog studenten 14/6-13 från omvårdnadsprogrammet på Bessemerskolan i Sandviken. Jag har en autoimmun inflammatorisk sjukdom som främst drabbar mina leder, muskler och brosk. Jag har även en bindvävssjukdom som gör att all bindväv, som finns överallt i kroppen, är försvagad. Varje dag är en kamp mot sjukdomarna och smärtan. Det kommer alltid att vara så.

Skolan visste om mitt sjukdomstillstånd, men det är av okunskap och oförståelse när mina lärare kommer med spydiga kommentarer som; ”har du fått dina sjukdomar via inavel?”, ”jag kan inte hjälpa dig, du kommer förstå uppgiften när du har mindre ont”, ”du kan inte vara sjuk som är på sjukhuset så ofta” och ”du får inte sitta i rullstol, det är en brandfara”. Men det som såra mig var när min mentor sa inför hela klassen ”man är en mes om man tar smärtstillande, man ska stå ut”. Jag kände mig uthängd och försökte förgäves förklara mig. Men läraren svarade ”men du har ju tagit, eller hur?” och jag kunde omöjligt försvara mig.

Skolan har varit otroligt seg med hjälpmedel. Det tog över 2 månader att få ett överskåp och ett extra skåp i klassrummet! Nästan 2 veckor att få sjuktaxi bara för att jag var sjuk och inte gjort illa mig. Ärendena skickades runt mellan ”ansvariga” utan att något hände. Skolan kan omöjligt säga att dem gjort allt för att strida åt sina elever när de är för sjuka att göra det själv. Och om, hur har det märkts? De har svikit mig. När jag äntligen fick en specialstol i klassrummet försökte min lärare tvinga mig att byta, bara för att läraren själv ville sitta på den. Kan man sjunka så lågt? Jag blev också nekad att skriva prov på datorn. Speciallärarna, som ska hjälpa mig i sådana frågor, sa att vänsterhänta får skriva prov på datorn men inte om man har ont. Ologisk kommentar. Man struntade i mina rättigheter! Det tog 1år innan jag skrev mitt första prov på datorn. Och en kommunal skola ska vara tillgänglig för alla elever men ändå skrattade man mig rakt upp i ansiktet i 3år för att jag ville ha en fungerande ramp och dörröppnare! Jag ska inte behöva kämpa med det här också, det räcker med den kamp jag har.

Jag kände mig inte välkommen på skolan. När min klass skulle åka på en studieresa sa läraren till mig ”om du vill följa med får du åka med en annan klass”. Alla hörde och såg hur besviken jag var, men ingen vågade säga emot. Jag fick inte följa med av en anledning jag än idag inte vet om. Hur tror ni det känns att aldrig räknas med? Det var så fruktansvärt fel! Känslan av utanförskap blev inte bättre av att läraren sa ”du skulle ha varit med” när de kom tillbaka. Idrotten har jag också fått brottats med. Jag hade svårt att delta på grund av smärta. Jag hade 5 inblandade lärare i betyget. Jag fick höra att jag var tvungen att klara 60kg i benpress för att bli godkänd och motiveringen till varför jag inte skulle kunna få högre var ”andra kan undra”. Det är inte rätt att göra så. Jag ska också kunna uppnå högsta betyg! Men efter flertalet möten fick jag toppbetyget. Även i teoretiska ämnen har betygssättningen varit ett problem. Lärare som påstått att det var omöjligt att jag kan prestera så bra, till och med bättre än de andra i klassen, just för att jag är ”så sjuk”. Det är tjänstefel och dubbelmoral. Ena stunden ser jag för frisk ut, medan jag sen minsann är för sjuk!

Jag har pratat om min skolsituation och om mitt sjukdomstillstånd flera gånger för skolan. Men det enda jag fick höra var ett spydigt ”snart är skolan slut och då behöver du ALDRIG mer komma hit!!”. Men jag ska inte under några som helst omständigheter behöva acceptera att bli utsatt för kränkning och diskriminering! Jag ska inte behöva vara rädd för repressalier när jag försöker be om skolans hjälp. Jag är så besviken och ledsen över hur skolan hanterade det här! Hur lärare hade mage att be mig ge upp och acceptera hur jag blev behandlad, fast vi gick igenom likabehandlingsplanen tillsammans. Rektorn försvarade lärarnas särbehandling genom att säga ”det är inte konstigt att de beter sig illa, du ÄR ju faktiskt sjuk”. Precis som om det vore okej. Vad är det för lärare som jag ska lära mig utav?

Jag blev sjukskriven i 6 veckor efter en stor och komplicerad operation. Rektorn sa då ”du borde se över din frånvaro om du vill ha stipendium”. Kunde jag rå för att jag var sjuk kanske? Men jag tog studenten med 3 fina utmärkelser till trots! Bland annat för flicka med bästa betyg inom yrkesprogrammen. Det var första och enda gången som jag kände mig viktig och inte jobbig i skolan!

Avslutningsvis skulle jag önska att skolan lyssnar på sina elever i fortsättningen. Det skulle betyda mycket för mig och alla andra. Förstår ni inte att allt det här har en förödande effekt när man kämpar på och gör det bästa man kan!?  

Så! Det var den här berättelsen som jag skickade in till tidningen veckan efter studenten om hur jag upplevde skoltiden och som jag lovade att dela med mig utav till er. Tidningsreportrarna satt helt förstummade under intervjun. Hur reagerar ni?
Igår kom en "gammal vän" fram till mig. Hon omfamna mig och sa att hon var så stolt!! Hon hade ryst i hela kroppen när hon läste artikeln och börjat gråta. Hon lovade att hålla tummarna för mig. Jag kunde inte annat än visa det största leendet av tacksamhet. 

Hela reportaget i Arbetarbladet kan ni läsa HÄR. Vill ni läsa vad chefredaktören skrev, klicka här: "vem skyddar mot mobbande lärare?" Det är viktigt att det här uppmärksammas. Jag ser att det fortfarande sprids. Det är bra. På måndag ska jag ha uppföljning med en utav rektorerna. Spännande.