Hall Of Fame

Nu sitter jag i skolan och väntar på min enda lektion, engelska. Det känns faktiskt ganska bra. Det är lite tufft för kroppen som inte är van med annat än sängläge i flera dagar. Men det känns bra att vara uppe på benen igen i skolkorridoren, att se något annat än sjukhusmiljön. Jag är glad att något annat än dagens händelse blir sjukhuset. Men efter skolan idag ska jag till sjukhuset för att få ta bort stygnen! Men det längtar jag till. :) 
 

Rehabilitering - dag 16

 

Den silvriga sjuktaxin gled upp framför dörren vid niotiden i morse. Vi åkte direkt till Gävle sjukhus.

Jag har rehabiliterat hos sjukgymnasten idag igen. Idag gick det grymt bra! Jag blev överöst med beröm av min sjukgymnast för att jag varit förnuftig och haft "balans". Alltså att jag tränat och vilat lagom. Allt mitt slit med att pressa har äntligen visat resultat! Jag kan nästan sträcka ut till 10 grader som behövs för att det i alla fall ska se ut som om jag kan gå normalt. Det som fattas är muskelstyrkan att kunna använda den sträckningsförmågan när jag går. Just nu får jag använda kryckorna om jag ska få till den sträckningen. Men det gör inte så mycket eftersom jag kan sträcka ut benet nu. Det gick inte alls oavsett kryckor förut.

På fredag kommer man vilja testa att aktivtera och stimulera min förtvinade lårmuskel med elektricitet. Spännande. Kanske kommer jag snart kunna sträcka ut när jag går utan kryckor också. Det vore det bästa.

Jag tränade i över en timme den här gången också. Det är så mycket man donar med. Jag fick sittcykla i 16min på svårare och svårare grad. Sista 4 minuterarna fick jag prova motionscykeln också. Det tog ett tag innan jag fick in tekniken med mitt västerben, men sista minuten gick det riktigt bra. Fortsätter förbättringen så här, och muskeln i benet blir starkare, måste jag bara kunna cykla till sommaren! 

Jag fick köra lite benpress och redcord också. Den tuffaste övningen är när jag ligger på britsen och sjukgymnasten pressar ner knä för att få det så rakt som möjligt med hjälp av händerna och vikter som spänts fast runt fötterna. I flera minuter fick jag ligga på mage med benen utanför britsen med 2kg vikter runt benet. Jag skrattade som om jag hade överloppsenergi. Egentligen gör det jätteont. Men det är så jag bemästrar situationen. Och jag vet att det behövs om benet ska sträckas ut. Det fungerar ju. Jag fick till och med se det med egna ögon i spegeln som hon tog fram. Det går verkligen framåt. Jag blir bättre!

Sjukgymnasten tyckte mitt knä var så bra idag att man kunnat tro att jag fått ett nytt. Jag har helt klart bättre rörlighet sen operationen även om det finns mycket mer att jobba på. Men det känns bra att det går åt rätt håll. Jag har nu fått order om att promenera med kryckorna max 1km de dagar jag bara är hemma och vilar. För när jag går tränar jag också musklerna och sträckförmågan. Vad skönt det känns när det går åt rätt håll.  

Jag säger inte att jag vill ha en medalj för mitt hjältemod – även om jag skulle bli överförtjust ;) – men jag vill bara ni ska veta att jag kämpar. Jag ber dag som natt att benet ska bli bättre. Kanske hjälper det också att ni håller era tummar… Jag är i alla fall inte så dum att jag säger att det inte hjälper. Jag försöker bara kriga på! 

Klockan tolv gled sjuktaxin upp framför dörren hemma igen. Schyssta chaufförer!

Om jag ska slåss kan jag lika gärna göra det med stil!

 

Jag är så frustrerad att jag skulle kunna sjunka ner på knä och spy! Det här kriget har tvingats på mig och det är inte läge för att vapenvägra nu. Jag ska skicka rikoschetter mot sjukdomarna. De ska dö flera gånger om. Jag ska dra nytta av min "perfekta attacklängd" och ge på med en massa transparkar. Smocka på med en rak höger. Jag måste försöka dra åt hakbandet lite hårdare. Jag vet att jag ser fånig ut, men jag försöker bara behärska mig. Jag vill bara må så där riktigt bra. Jag vill ut och cykla. Springa. Simma. Gå. Jag struntar i om det inte är förnuftigt eller logiskt. Jag vill bara bli bra nu!

Jag kan inte fatta att jag inte ska till skolan imorgon, måndag. Istället för att åka buss kommer en sjuktaxi och hämtar upp mig. Det låter som värsta lyxen med egen chaufför nu när jag skriver ner det. Men jag måste ha det om jag ska vara på sjukhuset på morgonen och träna hos sjukgymnasten. Jag måste fortsätta pressa benet och öva på min snygga T-rexstil. Men jag vill vara i skolan och ha roligt med klasskompisarna. Jag vill använda hjärnan, brottas med nya idéer och ibland helt obegripligt svåra teorier. Det är ju min sista tid i plugget!! 

Gammal bild