krigszonen.se

För det första vill jag skriva och berätta att jag är supertacksam för alla fina ni i min lilla amré som hört av sig. Tack! För det andra vill jag bara skriva och berätta att operationen gått bra.  

Jag fick börja operationsmorgonen med att byta om till sjukhusets kläder. Det var långa knästrumpor, en skjorta, en morgonrock, sjukhusets egna stridshjälm(blå op-mössa) och ett armband. Samtidigt fick jag värma händerna på en kudde och titta på filmen "Upp" som sjuksköterskan hade fixat på en liten DVD i ett rum. Jättegulligt.

Sen kom läkaren och hämtade mig. Jag fick lägga mig på operationsbordet och de började sätta nål, koppla på dropp, klistra fast EKG-elektroderna och koppla på det, lampan på fingret, blodtrycksmätaren och slutligen gasmasken över näsan och munnen. Det var tungt att andas i narkosmasken, det var som ett slags motstånd, men så fort ”snurrisnurr-medicinen” kom så kändes det ganska bra. Jag började räkna ner tyst för mig själv när sovmedicinen sprutades in i kanylen ovanpå handen. Hela 16sekunder klarade jag mig innan jag somnade in. Jag slog mitt personliga rekord med det dubbla. :)

När jag vaknade kände jag mig väldigt snurrig och borta. Det var obehagligt. Det irriterade i halsen där slangen suttit och det smakade stark gas. Svårt att beskriva känslan. Den här gången var slangen i halsen inte alls lika jobbig som förra gången(man bytte ju mot en bättre), men ändå obehaglig. Jag hade inte så ont i käkleden heller. Jag kunde tacka nej till smärtstillande. Jag tror nästan att jag hade mindre ont i käkleden när jag vakna, än innan jag sövdes ned. Positivt!

Men jag mådde inte lika bra som jag ”brukar” må efter narkos. Jag minns inte att man blev så snurrig och så blek i aniktet. Jag fick ”åksjukemedicin” som gör att det inte blir lika snurrigt, men man blir torr i munnen istället. Men den kan inte ha hjälpt speciellt mycket. Jag råkade slå huvudet i stålkanterna på sängen flera gånger för jag var så ”groggy”. Samtidigt frös jag så mycket att jag skakade och darrade i hela kroppen. Jag fick ett extra täcke, som var uppvärmt, och då kändes det lite bättre. Men snart börjar jag frysa igen. Han som gav mig täcket säger då att jag redan har 4st täcken på mig. Istället hjälper han mig att sätta på mig morgonrocken. Då först slutade jag skaka.

Jag fortsatte sova till och från men det var svårt när allt snurrade och man känner sig så dålig. Det spelade ingen roll att jag var hur trött som helst, det gick inte att sova bort allt. Sen vill de väldigt gärna att man ska vakna upp så dem ropade hela tiden ”Camilla, vakna nu, allt har gått bra” så fort jag somnade till. Jag skulle få åka hem så fort jag kunde hålla mig vaken. Då kan ni gissa att jag verkligen försökte tvinga upp ögonen! 

När jag tvångsmässigt piggnat på mig kom läkaren och berättade att det gått bra och att jag borde känna en förbättring om 2-3 veckor. Kanske har man lyckats rädda käkleden genom den här spolningen. Alla inflammationsmonsterpartiklar ska döööö! Jag kommer få prata med någon från sjukhuset redan imorgon om hur läget är. Min läkare får jag prata med om dryga två veckor. Så det känns bra.

Efter samtalet var det bara för mig att klä på mig mina egna kläder. Det var lite svårt när man är så svag och klen i kroppen, men det gick. Killen som tog hand om mig fick bara krångla bort alla sladdar, slangar och olika mätare först. För när jag sov fick jag ligga med armarna i kors med instoppat täcke för att jag inte skulle ”tappa armarna” och dra något ur led. Jag som har lättare för det än andra... Alla sladdar låg kors och tvärs när jag vaknade bara för det. Det kan bli lite svårt att resa sig upp och klä på sig då. Sen bytte han plåster på käkleden och tog bort kanylen. Det var lite knepigt eftersom jag har min blödningsbenägenhet, men det gick bra. Jag fick också många märken efter all tejp jag haft eftersom min hud är lite känsligare. Speciellt runt munnen. Men allt har gått bra och efter det fick jag åka hem!

När jag kom hem sov jag i min säng med värmedynan påslagen. Jag vaknade ibland men jag somnade om igen och igen och igen. Det var så skönt att få sova bort den obehagliga känslan. Efter några timmar kunde jag gå upp och dricka saft och äta lite kex. Jag får bara tugga superförsiktigt idag men jag ska försöka gapa. Sen får jag anstränga käken liiiiite mer för var dag som går. Även om jag inte har jätteont idag så har jag några tuffa veckor framför mig sa läkaren.

Inbördeskriget fortsätter men nu är den här ronden vunnen och avklarad av värsta superhjälten! ;)

Efter op.