Order från befälet

Jag pratade med befälet idag om läget. Jag fick order om att inte slå till med en räd och börja med en ny behandling. Man vill avvakta med en motattack. Det fungerar ändå inte. Inte i det här skedet. Du har provat så mycket mediciner, som läkaren sa. Det är klart att det känns när det tycks vara ”lika bra att låta bli” eftersom det inte vill fungera. Det känns tufft när läkarna inte tror på behandlingarna längre. Men det finns inget mer man kan göra för att få mig må bättre. Det går inte bromsa sjukdomsförloppet med de allra starkaste behandlingarna. Det finns ingen medicin. Fanns en mirakelkur skulle jag ha fått den. Läkarna gör allt de kan! 

 

Läkaren fortsätter ställa sig själv frågan; vad är vad? Vilken sjukdom orsakar det ena och vilken den andra… På något sätt tror man att det kan hänga ihop – fast det är två helt skilda saker. Men när bindväven i till exempel knä bli svagare så ansträngs det mer och då angrips det av elaka inflammationspartiklar och knä blir svullet. På det sättet verkar båda sjukdomarna samarbeta. De har bildat en slags union mot mig. 

Läkarna funderar nu mycket kring sjukdomarna och vad man gör nu när det inte går att göra mer. De har kommit till den punkten då man får vänta och se hur det går.

 

Knä är väldigt svullet men det är ingen idé med kortisonsprutor för det fungerar inte. Det håller inte i sig. Inflammationen attackerar igen, igen, igen och igen! Man har ju försökt sååå många gånger att jag tappat räkningen för hur många gånger man kört in sprutor i lederna för att försöka bekämpa en omöjlig fiende.

Min läkare vill och tycker att vänstra knä ska opereras som nästa fas. Det kommer bli ortopedernas sak att avgöra, men det finns egentligen inga andra alternativ till behandling om inte operationen. Det är den enda metoden som fungerat längst. Ledhinnan måste hyvlas bort! Kanske ger det mig ”bara” ett år som högra knä. Men det är det värt. Varenda sekund utan en inre explosion är en seger. 

 

När man har problem ifrån nästan hela kroppen måste man börja prioritera vad som är viktigast. Käkleden är fortfarande ett problem. Jag ska träffa min käkkirurg efter jul. Men idag när jag pratade med min läkare tyckte han att jag inte skulle vänta. Han blev orolig för käkleden så jag ska få åka in till sjukhuset före jul för att få en kortisonspruta. Det är egentligen inget som tidigare fungerat, men man vill försöka och fortsätta försöka så mycket och länge det bara går. Det är viktigt att man provar någonting som kan hjälpa. Det är ju inte bra om inflammationen bryter ned leden mer och att käkleden rasar ihop. Det är snart en fråga NÄR den rasar ihop och inte OM. Det får bara inte fortsätta så här.

 

Den huvudsakliga behandlingen heter ”näringsdryck och grädde” för att jag ska få näring, energi och krafter. Det ger mig möjlighet att orka kämpa. För ju mer jag får i mig, desto längre orkar jag hänga i. Men jag vet hur det är att ha näringsbrist. Hur det är att se sin kropp förtvina. När jag tog cellgifter bröts kroppen ned och blev helt försvagad. Men jag kom tillbaka. Jag slutade med cellgifterna och även om det var tufft att bygga upp kroppen igen så fixade jag det. Men då kunde jag bli bättre. Jag skulle bli bra. Men nu blir jag inte det. Jag kommer inte bli bra. Motivationen att fortsätta kämpa för att dra ut på det oundvikliga – vem har det? När man kämpat så hårt som jag har, då ska man också vinna. 

 

Jag kanske förlorar den här striden med käkleden, men jag kommer vinna kriget en dag. Hur jag vet det? Jag har er. Ni hjälper mig. Inget är starkare än min lilla armé. Ni håller tummarna och ni hejar på! Det betyder mycket för mig. Men jag har också min krigarmentalitet och med den ska jag fixa det här på något sätt. Mitt supervapen mot allt ont är skratt och glädje.

 

Hur tufft det än är med besked att det inte är någon idé att behandla mig, att en till operation kanske behövs och att man inte vet riktigt vad som händer så kändes det mycket bättre när läkaren sa orden ”Du är så duktig. Kämpa på Camilla!”. Då kändes det som om det fanns hopp igen. Han tvivlar på medicinerna, men inte på mig.

 

 

Foto: Moa P.
 

”Victory belongs to those who believe in it the most and believe in it the longest”, som officeren i filmen Pearl Harbor sa. Jag ska minsann tro. Med urusla odds ska jag kämpa på och maxa! Och jag ska få läkarna att tro också! 

 
• Kategori: KampenTaggar: Pearl Harbor, Victory belongs to those who believe in it the most and believe in it the longest, behandling, cellgifter, det finns inget mer vi kan göra, dukig, en Camilla ger sig aldrig, glädje, hopp, inflammation, inflammationsmonsterpartiklar, inflammationspartiklar, inflammationsvätska, krigarmentalitet, kroppen, käkkirurgen, käkleden, kämpa, läkare, maxa, medicin, operation, order från befälet, ortoped, oundvikliga, rasa ihop, rasa samman, seger, skratt, supervapen, tro, vad är vad, vi har gjort allt vi kan; • Kommentarer (3)

Två timmar senare...

 
 
2 timmar har gått sen jag uppdaterade er om läget. Nu är vänstra knä så vätskefyllt att det ser ut att sprängas vilken sekund som helst. Det känns så i alla fall. 
• Kategori: KampenTaggar: Knä, inflammation, inflammationsvätska, knä inflammation, ledvätska, sprängas, vätska; • Kommentarer (0)

Berg- och dalbana

Ena dagen ligger jag mest i sängen och grimaserar av smärta. Nästa dag kan jag gå till skolan och ser hur pigg ut som helst. Nästa timme kommer smärtorna mer intensivare och jag blir sängliggandes igen. Det är precis så dem här dagarna och timmarna sett ut. 

 

Mina senor till handlederna och tummen är värre idag och det gör det svårt att skriva här. Det värsta är när handlederna hindrar mig från att till exempel hålla i en gaffel! Hur ska jag kunna äta något över huvudtaget när händerna, käkleden och halsmandlarna hindrar mig?! Livet bara stället till det för mig just nu. Och det är ju skitelakt!

 
När det går så här upp och ner måste min kropp ha uppror. Det är inte normalt att ena stunden ha ett normalstort knä och nästa timme ett knä som ser ut som en fotboll. Eller två händer som fungerar för att nästa dag totalt vägra fungera. Det går inte att leva obemärkt utan att känna det i kroppen. Inte bara för att smärtan på VAS-skalan stiger, utan också för att jag blir helt slutkörd. Krafterna försvinner. 
 

Mitt vänstra knä är svullet. Det var varit så till och från i en vecka. Men igår satt det fart ordentligt. Det tog bara några få timmar för knä att fylla på sig själv. Idag går det inte att räta ut eller böja benet. Jag är rädd för att byxorna ska spricka. Det är svårt att gå men jag är van. Under högstadiet var knäna så här mer konstant än ofta! Ibland båda knäna samtidigt. Men jag var med på idrotten ändå. Ja, jag ramla ihop några gånger men det var värt det varje gång – det lovar jag! Det var så kul och jag hade inte velat missa det för allt i världen. Men nu svullnar knäna upp fast jag tar det lugnt och kör sjukgymnastens egna ”fjollövningar”. Det känns inte okej! Inte alls. 

 

 

Det här var igår när vänstra knä började svälla upp...
 
 
• Kategori: KampenTaggar: Knä, Smärta, VAS-skalan, grimaserar, halsmandlar, högstadiet, inflammation, knä inflammation, käkleden, sjukgymnast, skolan, svullen, sängliggande; • Kommentarer (0)