Del 4 - Artroskopi höger knä

När jag började gymnasiet blev allt mycket lättare. Illamåendet försvann även om jag fortfarande kämpade med att gå upp i vikt och få i mig näring. Diagnosen blev psoriasisartrit(utan psoriasis) med spondylartrit, en kronisk reumatisk sjukdom.

Jag deltog på vissa moment i skolidrotten. Men oftast tränade jag hos min sjukgymnast på sjukhuset. När jag en gång deltog på idrotten, från början till slut, när det var ”lekar” på schemat trodde jag omöjligt att det kunde bli sämre. Men det blev det. Fotleden svullnade upp efter 10minuter, då vi fortfarande höll på med uppvärmningen. Det slutade med att jag fick ta bussen till sjukhuset för att jag inte kunde gå.

 

Man kan knappt se fotknölen så svullen som jag blev. Jag vägrade ändå lyssna på kroppen och kämpade runt mig på stan och sen slutligen hem. När jag kom hem hade andra foten också svullnat upp.

 

Jag tillbringade mycket tid på sjukhuset men jag hängde med bra i skolan ändå. Det kändes bra att få en ny start ifrån allt som hände i nian. Många kan tycka jag valt fel linje, omvårdnadsprogrammet. Men jag kan inte tänka mig någon annan. Visst, det är jättemycket tjat om sjukhus och sjukdomar(som om det inte vore nog). Men jag vill satsa på det friska, och skulle jag kunna, skulle jag läsa idrott och hälsa B också. Men nu går inte det och jag försöker hitta alternativ. Jag funderar fortfarande...

Det är svårt när jag inte vet hur sjukdomen utvecklar sig i framtiden. Jag vet att det är kroniskt, jag kan inte bli frisk, men hur bra kan jag bli? Jag ska kämpa på, men SÅ HÄR ställer jag mig själv ofta frågan.

 

I ettan kom man fram till att jag kunde operera knä, göra en så kallad artroskopi. Dels för att kolla om det blivit några förslitningar, dels för att hyvla bort ledhinnan så inga fler inflammationer uppstår och dels för att ta ett vävnadsprov för att säkerställa diagnosen. Hösten 2011, i början på andra året på gymnasiet, gjorde man titthålskirurgi i mitt högra knä som varit värst drabbat. Efter operationen skulle knä sluta ”inflammera sig själv” och orsaka mindre smärta. När allt var över skulle jag ha tre hål i knä och halva segern i nävarna!

 

Operationen:

Jag satt och läste gamla bamsetidningar innan det var min tur att byta om till sjukhusets alldels förstora kläder. Efter att jag hade bytt om till landstingets sjukhuskläder ställde jag mig framför spegeln i fighterpose. Jag skuggboxades bara för att ladda, värma upp lite, som att förbereda sig inför en match. Töntigt, jag vet, men sån är jag.

Efter det träffade jag narkosläkaren och operationsläkaren i ett litet rum, där förklarade dem vad de skulle göra. Han ritade en stor pil med en svart spritpenna på knä. Sist av allt fick jag svälja några piller för att förebygga smärtan jag skulle få senare. Sen fick jag lägga mig på operationsbordet. Jag låg faktiskt skönt för jag hade en gelévärmemadrass och ett varmt täcke. Jag fick lite härlig medicin innan jag somnade. Det snurrade i hela huvudet och jag kände mig allmänt lycklig. Narkosläkaren sa sen ”få se, hur gammal är du nu…?” och jag som inte tänkte klart säger ”öhm… ska du eller jag räkna ut det?”. Det är sån där typisk sjukhushumor man får när man tillbringar mycket tid där. Det var så klart jag som skulle svara på den frågan.

Precis som när jag var mindre ville jag se hur länge jag kunde hålla ögonen öppna. Jag var vaken i 8 sekunder. Personligt rekord.

När jag slog upp ögonen på uppvak nr1 hade jag väldigt ont(men ondare har jag haft). Jag grimaserade, kunde inte riktigt ligga still och hostade. Då tog en sjuksköterska fram en spruta med morfin i och sprutade i kanylen som satt ovanpå handen. WOW, vilken upplevelse att få känna känslan av att vara helt smärtfri! Dock skavde och kliade det i halsen. Hon försökte förklara att jag hade haft en ”luftslang” i halsen av något slag som bildat ett ”skavsår”. Hon sa att jag skulle få ha den känslan, som att ha halsfluss, i ett par dagar innan det läkt ihop. Jag brydde mig inte så mycket utan var helt borta efter morfinet. Så borta att jag blev tvungen att få syrgasmask eftersom andningen försämras när man får så mycket smärtstillande(+ att jag var överkänslig mot det). Syrenivån ska ligga på 100 och inte lägre än 90. Jag hamnade på dryga åttio och hela maskinen pep. Blev lite chockad i början trots att jag var utslagen men det var ingen fara. Efter att jag piggnat på mig där så förflyttades jag till UVA2. Där kopplade man bort droppet, EKG – sladdar, syremätaren och lät mig ligga så jag såg ut genom ett fönster. Efter några minuter började knä värka extra mycket igen och jag började grimasera med ansiktet av smärta. Och tro mig, jag försökte låta bli, men det gjorde för ont. Till slut kom några sjuksköterskor och lade is runt hela knäet och efter någon minut kändes det helt ok. Jag sov lite fram och tillbaka i ca 2timmar. En läkare kom in och tittade om jag kunde spänna lårmuskeln. Det tog ett tag innan jag förstod hur man gjorde och när jag väl gjorde det var det väldigt ansträngande för kroppen att lyfta ett 2ton tungt(det kändes i alla fall så) ben i luften. Pressen var hård. Jag skulle inte få åka hem förrän jag hade lycktas. Men då tog jag i, allt vad som gick och benet lyfte sig några centimeter. Seger till mig! Sen kom läkaren med gofika och berättade hur det hade gått. Allt hade gått bra. Han tog ett vävnadsprov för att kunna ställa en diagnos, hyvlade/skrapade och tog bort några delar av ledhinnan(det sjuka i knä) och tittade runt och spolade rent. Låter inte mysigt när jag tänker på det, men nu är det äntligen över! Men den här läkaren sa två gånger under den dagen att han inte trodde att jag bara hade psoriasisartrit. Han trodde inte på det till fem öre. Han var istället nästan stupsäker på att jag skulle ha en till sjukdom, även om han var osäker på vilken. Han sa ”vilka gubbar är det som tror att du har psoriasisartrit egentligen?! Jag tror du har reumatism och en till sjukdom”. Han och min läkare skulle prata mer om den saken…

I alla fall så fick jag lite extra smärtstillande piller innan jag åkte hem i rullstolen. Under hela dagen fick jag ca 8gram smärtstillande, morfin direkt i leden och en morfinspruta och sen blev knäet inlindat is. Mycket smärta på några timmar, men efter några dagar började det lugna ner sig. Jag hade benet i högläge och försökte spänna lårmuskeln så ofta jag kunde. Det var hård träning för mitt knä. Bandaget som jag fick satt kvar i två veckor. Under satt de blåa stygnen som en sjuksköterska slutligen tog bort. Hade man vetat vilken sjukdom jag hade redan nu, skulle jag ha fått dubbla stygn som skulle ha suttit dubbelt så lång tid eftersom min kropp är skörare än andras och behöver längre tid på sig att läka. Läkarna brukar säga att det är som att försöka sy i smör när de ska sätta suturer(stygn). Men det gick ju bra. Sen var det bara rehabilitering kvar!

 

Några bilder från operationen;

 

 

 

Fortsättning del 5

Kommentera här: