Jag kan gå igen

Idag är det första dagen som jag kan gå obehindrat efter kortisonsprutan i knä. Okej, det känns fortfarande obehagligt. Men det är bara lite precis när jag sträcker ut benet. Det ser i alla fall helt normalt ut när jag går. Det svåra är att ta sig ner för branta trappor eller nerförsluttande backar. Det känns läskigt att gå nedför trappor eftersom jag inte vet om knä ska råka låsa sig, för då skulle jag nog lätt kunna ramla. Nerförsbackar gör bara lite ont men det känns inte som något större ”hot”. I värsta fall kan jag gå baklänges för att minska belastningen i knäna.
 
Det känns riktigt skönt att det vände och blev bättre. Jag vet att jag kanske ändå inte kommer komma undan ännu en ny operation inom en snar framtid. Det behöver förstås inte bli så. Inte om kortisonsprutan hjälper. Men det faktum att det är sååå nära för ortopeden att ta fram kniven igen, det gör mig lite skrajsen. Just grejen att det aldrig får bli helt bra. Det känns som om jag allt för ofta är där på gränsen mellan ganska okej och katastrof. Det går liksom inte pusta ut. Men det viktiga har blivit att försöka fylla de ganska okej-stunderna med bra saker. Det är himla tråkigt att bara sitta still och vänta på nästa ingrepp. Men det är svårt. 
 
• Kategori: KampenTaggar: EDS, Knä, Reumatism, kortisonspruta, operation, ortoped; • Kommentarer (3)

Blodprov

Nu har jag lämnat blodprov hos vampyrerna varannan vecka i tre månader. Ibland oftare. Det är för att nissarna på sjukhuset vill ha koll på att jag tål medicinerna. Men från och med nu behöver jag bara lämna blodprov en gång i månaden! Det känns såå skönt. Det har känts så himla värdelöst att åka in till sjukhuset för ett litet stick i armen och sedan hem igen. Det tog så mycket energi av en så liten grej. Det finns roliga saker att göra.
 
Men det är förstås inte helt sant att det bara känts värdelöst. Ibland har det till och med varit ett välkommet avbrott i vardagen. Att få komma ut och träffa lite människor. Ibland har jag haft tur och träffat på en av mina favoritnissar. Men nissen finns inte kvar längre och då försvann liksom "glädjen" att åka dit och bli stucken i armen. Det var helt enkelt inte värt det längre. Bara tråkigt och värdelöst. Att provtagningarna är för mitt eget bästa känns som en klen tröst. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Reumatism, blodprov, nissar, vampyr; • Kommentarer (1)

Med begränsad rörlighet

Mitt knä är fortfarande uppsvällt och gör ont. Jag har suttit och bläddrat tillbaka i bloggen för att se hur lång tid det tog innan jag blev ”bra” förra gången jag fick en kortisonspruta i knät. Det tog ca 1 vecka. 
 
Det har inte hunnit gå en vecka ännu (fick kortisonsprutan i onsdags) så jag borde kanske inte förvänta mig att det ska kännas bättre än. Men det känns ändå som att det läker långsammare den här gången. Jag kan inte stäcka ut benet eller böja det speciellt mycket. När jag försöker gå (eller ”ta mig fram”) har jag benet fastlåst i ca 35 grader. Jag haltar mycket och det börjar kännas frustrerande. Jag kan knappt gå i trappor, speciellt nerför är svårt eftersom jag inte kan böja benet så mycket. Jag tycker inte om att ha kryckorna. Det hjälper mig ändå inte räta ut eller böja benet tillräckligt. Men jo, visst är det lättare att röra benet då. Eller kanske mindre svårt. Men det går såååå långsamt då och jag bara vill inte! Ibland är jag bara trotsig som en tvååring. 
 
Maxsträckning: 5 grader (borde vara 0)
Maxböjning: 95 grader (borde vara 140)
 
Det känns obehagligt att jag inte kan böja eller sträcka ut benet ordentligt. Det var ju så här det blev när jag hade artrosfibros i knäet och jag blev tvungen att operera mig flera gånger för att få tillbaka rörligheten. Men jag tror att det ”bara” gör ont den här gången. Alltså jag tror det är möjligt att böja benet om det inte vore för att det gör så förbannat ont!! Det bara måste gå åt rätt håll och bli bättre snart. 
 
• Kategori: KampenTaggar: EDS, Knä, Reumatism, Smärta, artrosfibros, kortisonspruta, ortoped, orörlig; • Kommentarer (5)