1 km simning

Jag har varit rastlös alldeles för mycket och alldeles för länge nu. Så jag gick till badhuset efter jobbet och simmade drygt 40 vänder i bassängen. Jag vet inte om jag "tar igen" för de dagar jag hade ont i ryggen och inte kunde göra så mycket. Precis som kollegorna på jobbet säger så kan man verkligen undra varifrån jag får den här energin? Jag känner mig som en litet barn som springer runt i cirklar och alla vuxna står förundrat och tittar på och säger saker i stil med ”hur orkar hon?” och ”blir hon inte trött snart?”. Det är förstås bra att jag orkar och har krafter. Emellanåt är det ju raka motsatsen och jag kan känna mig på gränsen till svimfärdig. Men helt ärligt vet jag inte om jag kan kalla mitt ”spring i benen” för överskottsenergi. För jag vet att jag rent medicinskt går på sparlåga, ibland tomgång. Men jag behöver helt enkelt få avreagera mig lite (läs: mycket). Jag bara måste. Jag är så frustrerad och har en massa andra känslor som brottas inombords att det bara tvunget måste ut! Det här är det sättet jag känner till. 
 
Jag försöker skriva i min rosa bok vid tillfälle. Det är ett mildare sätt att få ur sig allt. Det brukar kunna kännas bättre efteråt också. Ibland behövs förstås en halvmil lång promenad för att jag ska kunna sitta still och skriva... 
 
• Kategori: Kampen, Simning; • Taggar: EDS, Energi, Reumatism, Simning, brottningsmatch, frustration, skriva; • Kommentarer (2)

Blomkruka av en spargris

Medan jag hade ont i ryggen passade jag på att pyssla lite. Jag har sökt länge efter en gris (så klart!) som jag tänkt förvandla till en blomkruka. Det var svårt att hitta något användbart. Porslinsgrisar är ju ganska svåra att slå hål på lagom mycket utan att de går sönder helt... Men tillslut hittade jag en spargris i plast som jag fynda på ”Myrorna” som jag kunde använda. 
 
Det var lite trixigt att såga fram ett lagom stort hål. Men med lite hjälp gick det ju bra. Den gröna växten passade perfekt. Jag funderar på måla gris-krukan i någon annan färg. Men jag har inte bestämt mig än.
 
Jag är bättre i ryggen och nacken nu. Jag kan luta mig mot en stol med mjukt ryggstöd i alla fall. Jag kan åka buss/tåg och luta mig tillbaka! Jag är bara lite öm. 
 

Bra och dåligt

Igår var jag till sjukhuset för kontroll av käklederna igen. Jag har känt att lederna blivit sämre de senaste veckorna. Det har blivit svårare/ondare att gapa. Men efter kontrollen kunde läkaren konstatera att det GÅR att gapa, det gör ”bara” ont. Alltså, käklederna har inte växt ihop i artrosfibros. Det här är både bra och dåligt. Först bra. Bra därför att då behövs ingen operation för att bryta upp lederna. Sen dåligt. Dåligt för att det då troligtvis är inflammation och det ”äter” ju på lederna ännu mer och det kan behövas ingrepp för att förhindra det…

Sen prata vi om "primära" och "sekundära" konsekvenser. I första hand orsakar käklederna smärta och förstörelse som gör att lederna inte riktigt fungerar (läs: faller ihop). I andra hand gör det att jag får svårt att äta och prata. 
 
Men just nu ska jag prova bettskenan, efter man slipat den ytterligare, i drygt en vecka och se hur det känns. Jag ska fortsätta träna gapförmågan. Helst 7 gånger om dagen. Det kan bli aktuellt att jag får någon slags ”maskin” som ska hjälpa mig träna gapförmågan.
 
För övrigt har jag fortfarande ont i ryggen och nacken sen jag åkte de där karusellerna i onsdags. Man kan känna att huden är alldeles varm och svullen där jag är inflammerad. Andra ställen har jag några små röd-blåmärken. På något ställe har jag även ett skrubbsår. Men det blir bättre. Jag har inte lika ont som jag hade i början och jag är inte fullt lika öm vid beröring (kan ta emot en lätt kram). Men jag är väldigt påverkad av det här ändå. Inte bara att jag är väldigt stel. Jag blir så himla trött av att ha pågående inflammationer i kroppen!